Vasaloppet 2012, berättelsen!

Nu är det gjort... Vasaloppspremiären! Vet inte riktigt hur jag ska börja men vi börjar väl som vanligt från början...

Eller vi börjar med lite från slutet också. Innan ni läser min exjobbslånga berättelse vill jag bara säga att trots att det gick superbra så finns det så otroligt många parametrar att förbättra gällande loppet... Det känns kul att ändå vara på den här nivån utan att på långa vägar förberett loppet så bra som man kan!

Nuså... Vi var på plats redan på fredagen uppe i Transtrand 4km söder om starten. Det är så förbannat roligt att dra upp ett skönt gäng och göra såna här grejer. Liksom själva hänget och tugget är så jäkla roligt :)

Trots att man egentligen inte har så mycket att göra dagen innan så rinner timmarna bara iväg. Lördagen bestod av nr-lappshämtning, hetsätning, vallning och otaliga timmar av skönt uppsnack inför loppet.

Inspektion av starten, stenhårda spår!

Kaos i Stadiumtältet

En faktor som oroade innan loppet var att det alla rapporter sade att spåren skulle vara stenhårda. Som fäste rekommenderades att lägga klister i botten som täckt av vanlig burkvalla. Jag är ju tyvärr ingen klisterexpert och täcka klister med burk har jag aldrig förut gjort!! Inte testade man om konceptet fungerade heller innan start vilket egentligen är fruktansvärt korkat... Det fick alltså bära eller brista!

Vi resonerade kvällen innan att vi ville vara på plats innan de flesta bussarna från Mora kommit för att på så sätt vara ganska bra med i startfållan. Vi var på plats ca 05:25 vid starten alltså 5min innan fållorna öppnade så att man kunde lägga ut skidorna... Trots tt vi var där över 2,5h innan starten så var vi riktigt sent ute och köerna var redan sjukt långa!!! Jag ogillar starkt denna otroliga hets att vara på plats tidigt för att få lägga ut skidorna långt fram... Som tur var påverkades inte jag nämnvärt eftersom led 2 inte är så himla stort. En jäkligt kul grej som hände var att när jag passerade led 3 kön som var skrämmande lång ropar någon efter mig och det visar sig vara blogg-Fia! Vad är oddsen på att man i mörkret bland flera tusen människor blir igenkänd av någon :) Men just ja, hur många skidåkande Vietnameser på väg mot led 2 finns det egentligen :D Sjukt nog träffar jag kort därefter på blogg-Mandus som jag sedan hängde med nästan ända fram till start. En riktigt trevlig och skojfrisk kille den där starke Rex-åkaren och det var rätt skönt för han fick mig att slappna av en hel del innan starten.

Två glada killar innan starten. Mandus bror som tog bilden var nog lite närsynt :)

Av en slump valde jag att ställa mig rätt långt till höger i startfållan. Resonerade så att det var trots allt den kortaste vägen... Ett misstag jag sent skulle glömma...

Kände mig faktiskt förvånansvärt lugn i starten, kanske lite för lugn eftersom jag stod och sov när startskottet small och kom iväg någon sekund sent :) Det första som händer efter start är att någon smartskalle precis bredvid mig till höger får för sig att byta spår. Det är sjukt små marginaler mellan åkarna i starten så givetvis lyckas han trassla in sig, ramla och därmed skapar en masskrasch! Han måste ju känns sig nöjd att lyckas skapa en masskrasch efter typ 2s!

Faktiskt var jag lite förvånad över att tempot inte var speciellt högt längs med högerkanten där jag åkte... Däremot längst till vänster formligen flög det fram åkare! Sen när väl det är dags att åka upp för första backen så blir det min livs värsta idrottsupplevelse någonsin! Dels valde jag helt fel sida, det stod långa stunder helt still längs högersidan där jag åkte och det var så frustrerande att se att det flöt på bättre på vänsterkanten... Grejen är ju att när du väl valt spår är det omöjligt att byta eftersom det är så trångt! Nu till det otrevliga... Jag trodde det skulle flyta på hyfsat bra från led 2... Det var bara att glömma!! Jag har aldrig varit med om något liknande, det var så trångt att du knappt kunde röra dig en millimeter och folk bokstavligen slogs och klättrade på varandra. Vissa bara körde över andra och fanns det vapen i närheten skulle folk ha dödat varandra, jag skojar inte... Har aldrig varit med om en så otrevlig stämning som det var upp för första backen. Folk skrek och var riktigt otrevliga och det bröts stavar både till höger och vänster. Jag var livrädd för mina nya fina stavar och det är ett jävla Björn Ranelid-Mirakel att jag lyckades klara mig helskinnad upp för första backen! Men fifan vad otrevlig vägen upp var!

Det kändes som att jag tappade massvis av tid upp till första stationen Smågan men hade ändå strax under 39min upp dit, alltså 10 min snabbare än förra året på ÖS vilket kändes ganska bra. Men beviset på att jag fick en dålig backe var att jag tappade nästan två minuter jämfört med träningspolaren Sumpan-Andreas som startade i samma led som mig fast längre bak.

Det pratades innan loppet om isföre som skulle vara rekordsnabbt. Visst, det var isföre några hundra meter på startrakan sen var det tyvärr inte mycket till isföre resten av loppet. När jag kom upp på myrarna och började staka så inser jag att den dubbla klistergrunden jag lagt inte var någon höjdare utan märker direkt att jag inte har något superglid. Dels var spåren inte alls lika hårda som förutspått och sedan förstod jag direkt att mina bristande kunskaper i att lägga klister täckt med burk nu slog tillbaks mig i ansiktet med full kraft...

Jag fick slita ont i stort sett direkt för att orka hänga på de åkarna som var runt omkring mig. Det var rätt knäckande att så tidigt veta att man inte hade några vidare skidor i men det fanns inget annat att göra utan det var "bar å åk"! Jag hittade hyfsat bra ryggar ganska direkt men fick slita som ett djur för att intehålla tempot.

De första tre stationerna Smågan, Mångabodarna och Risberg formligen flög förbi men det var frustrerande att märka att väldigt många åkare hade drickalangning och därmed inte behövde stanna vid stationerna utan bara åkte rakt igenom. Jag hade ju hittat en riktigt bra klunga och jag var ju tvungen att stanna en kort kort stund vid stationerna och dricka. Men trots att det bara handlade om några sekunder räckte det ju för att tappa klungan och på så sätt fick jag efter varje station jaga ifatt den klungan jag trivdes bra med. Det var en jävligt dum taktik som höll fram till mittenstationen Evertsberg efter 48km... Då hade jagandet med dåligt glid ut sin rätt och jag var bokstavligt talat helt slut! Det värsta var att jag också redan nu hade krampkänningar på 5 olika ställen på kroppen, lårens framsidor, vid båda sidorna av skulderbladen och höger baksida lår. 

Jag hade bara kommit lite mer än halvvägs och var redan helt slut fysiskt och hade så otroligt mycket negativa tankar. Det kändes väldigt tidigt att redan hamna i en sådan dipp och här började faktiskt planer på att bryta komma upp... Men första halvan hade gått riktigt fort och när jag tittade på klockan vid 45km hade jag 2h 22min någonting. Då insåg jag ganska snabbt att sluttiden skulle bli 4:44 om jag höll samma tempo resten av vägen! Men somsagt, jag hade egentligen legat på gränsen för vad jag klarade första halvan och skulle jag köra på som jag hittills gjort skulle de behövt ringa ambulans. Knäckt över att vara helt slut samtidigt som jag var tvungen att släppa min klunga försökte jag bara nu hålla tempot så gott det gick...

Kommer ni ihåg mitt energi och vätskeschema som jag planerade att hålla under loppet? Det blev ett totalt jävla magplask och jag tror knappt jag lyckades följa det en enda gång! Det var så jäkla trångt i spåren de första tre milen att det fan inte gick att dricka i farten för då hade man direkt haft en galen skidåkare som krockat in i en bakifrån. Beslutet att använda Gel istället för Liquids var också urkorkat! Hade spätt ut gel:en med lite vatten i egna små flaskor för att den skulle bli mer lättflytande. Tror ni inte att den där förbannade-jävla-idiot-skit-köns-gel:en nästan övergick i fast form i kylan? Tillslut gick det inte att få ut gelen ur flaskorna och av de tre flaskorna jag fyllt med gel fick jag inte ens i mig 1,5 flaska... PLATT FALL! Drack knappt hälften av min egen flaska jag hade med mig och första halvan av loppet hann jag bara få i mig två glas vätska eftersom jag var så stressad. Det gick så jävla dåligt med energin och vätskan...

Pga av att jag var helt slut och inte alls fått i mig det jag tänkt stannade jag lite längre resterande stationer efter Evertsberg för att inte riskera att gå mig tom vilket gjorde att jag tappade ytterligare tid.

Efter Evertsberg kom krampen än mer. Det är rätt så roligt för jag får ju fan alltid kramp vad jag än gör men på äldre dar har jag lyckats hantera krampen på ett ganska bra sätt. I skidåkningen kan man ju variera teknik beroende på var man är trött. Jag försökte nu variera tekniken mycket eftersom kramperna blev allt värre. Jag satte kroppen i något slags Survival mode mellan mil 5-7 och försökte bara hanka mig fram så gott det gick mellan alla krämpor. Jag ville bara försöka överleva, det fanns inget annat i huvudet än att bara försöka köra så minnesbilderna är rätt luddiga härifrån. 

När jag närmar mig 7 mil kommer den värsta krampen hittills. Nu hugger det till ordentligt i magmusklerna och jag kunde fan knappt andas och var tvungen att stanna en stund och försöka sträcka ut magen. Passade på att dricka samtidigt och kika på klockan... Här är det första gången som jag inser att chansen att gå under 5h verkligen finns! Trots att jag bara vill lägga mig ner så fick det lilla hoppet mig att fortsätta. Kommer ca 5km till och nu börjar de negativa tankarna ta över helt, vill bara lyssna på kroppen som tokprotesterar och helt enkelt ge upp. Men då händer något... 

Innan loppet hade jag, träningskompisen Sumpan-Andreas och blogg-Mandus en liten intern fajt vem som skulle komma först till Mora eftersom vi alla hade samma mål med loppet. Vid ca 2,5 mil kvar när jag är som lägst psykiskt skymtar jag en grön skidåkare längre fram som jag känner igen stilen på... Trycker till lite extra och kommer ifatt och ser att det är Sumpan-Andreas! Skrek någonting i stil med: Kom igen nu Andreas för HELVETE och körde sedan om. Fick reda på efter loppet att Andreas tyvärr hade fått en bristning i vaden och inte kunnat använda sitt ena ben... Riktigt trist att inte kunna göra sig själv rättvisa under just Vasaloppet. Men just då fick jag som jävla adrenalinkick av att kommit ifatt honom och adrenalinet höll mig levande ytterligare ca 5km. 

Vid ca 2 mil kvar i Hökberg fick jag reda på att jag låg på plats 1070 eftersom speakern sa det när jag passerade. Mina mål med Vasaloppet var att gå under 5h eller placera mig topp 999. Men är så djävulskt slut att jag beslutar mig för att totalt skita i placeringen och bara försöka hålla tillräcklig fart för att klara sub 5h. I mitt tillstånd fanns bara en sak i huvudet... ÖVERLEVNAD och att kriga om placeringar i fanns liksom inte.

Mitt energiintag hade ju gått käpprätt åt skogen men de sista två milen fanns det extrakontroller med bland annat liquids som räddade mig. Utan extrakontrollerna hade jag nog inte tagit mig i mål! De sista två milen hade jag något slags tunnelseende. Sket totalt i alla andra åkare runt omkring mig... Det enda jag orkade fokusera på var att ta mig framåt och hålla tillräckligt hög hastighet.

Vid sista stationen Eldrig ca 9km från mål förstår jag att jag kommer greja sub 5h. Nu började många åkare forcera och sista 9km blir jag omåkt av 40 åkare. Jag sket totalt i att kriga utan bara fokuserade på att ta mig framåt. När det är ca 2km kvar kommer en pigg liten asiatisk tjej och stakar om mig som ett jehu... Då blir man en liten mansgris ändå och hänger på henne. Men efter ca 500m tänker jag för mig själv: "Vafan håller du på med? Du kommer greja sub 5h, släpp stoltheten och släpp iväg henne." Vilket jag gjorde och nu började man närma sig målet... Jag har en jävla vinnarskalle men det här är första gången jag var så trött att jag inte hade någon krigarinstinkt kvar, spurtade inte ens på upploppet utan bara körde lugnt mot målet.

När jag passerar mållinjen och ser att jag gör 4h 52min någonting släpper allt och jag vrålar rakt ut! Efter det så börjar jag helt plötsligt gråta... Det går inte att hejda och jag tjuter i säkert 10min efter målgång. Det var så pinsamt att jag satt på mig solbrillorna så att ingen skulle se... Jag hade haft det så jävla tufft hela vägen och att jag ändå klarade att gå under 5h fick mig att totalt bryta ihop och jag var så otroligt stolt över att jag trots problem så tidigt i loppet aldrig gav upp utan krigade vidare...

Så här glad och lättad är man efter att ha velat bryta i över 4 mil!

Min målgång på video: Kommer längst till vänster med orange pannband.

Jag har tränat hela mitt liv och även ägnat många år med elitidrott. Men jag har ALDRIG varit i närheten av att plåga kroppen som jag gjorde i Vasaloppet. Egentligen passar Vasaloppet mig jävligt dåligt, det är helt enkelt för långt för men jag är glad att jag ändå lyckats så pass bra. Om jag också ska vara helt ärlig är jag inte vidare sugen på att köra igen just nu. Ska suga på karamellen ett tag och bestämma mig sen. På det sättet jag plågade mig i söndags vet jag aldrig om jag vill göra igen. Drömmer nästan mardrömmar om det!

En annan rätt intressant grej är att jag alltid sett mig som en ganska stark stakåkare. Därför jobbade jag hårt med diagonalandet inför årets Vasalopp och det hade verkligen gett resultat. Kände mig riktigt stark uppför och det var i de partierna som jag tog placeringar! Tittar man på mellantiderna nedan ser man att i de tuffaste partierna Risberg-Evertsberg och Oxberg-Hökberg är där jag plockar mest placeringar. Dock så måste jag revidera det där med att jag är en stark stakåkare. De var i de lättåkta partierna jag hade som mest problem att hänga med. Men det tror jag iof också har att göra med det lite sämre glidet.

Mellantider

Split	Klockan	Tid	Sträcktid	min/ km	km/h	Plac.
Smågan	08:38:57	00:38:57	38:58	03:33	16.94	1046
Mångsbodarna	09:18:21	01:18:21	39:24	03:02	19.80	1100
Risberg	09:50:45	01:50:45	32:24	02:57	20.38	1106
Evertsberg	10:31:40	02:31:40	40:55	03:25	17.59	1081
Oxberg	11:14:55	03:14:55	43:15	02:53	20.81	1083
Hökberg	11:47:21	03:47:21	32:26	03:37	16.65	1070
Eldris	12:22:00	04:22:00	34:39	03:28	17.32	1074
Mål	12:52:25	04:52:25	30:25	03:23	17.75	1114

Negativt med loppet:

• Jämför man mig med genomsnittliga led 2 åkare tror jag att min träningsmängd är alldeles för liten! 31 mil på rullskidor och 61 mil på snö är på tok för lite. Bara två långpass är också katastrof!
• Dåligt glid jämfört med de flesta konkurrenter längs spåret.
• Fick en riktigt dålig första backe och tappade massor.
• Energi och dryckesintaget blev ett platt fall.
• Riktigt orutinerad på alla plan. Allt från novis på vallning till bara ett par skidor att tävla på är knappast optimalt.
• Fick krampkänning redan efter 2 mil, resten av vägen blev knappast bättre...
• Missade topp 999 och mitt lopp kommer inte ens räcka till led 2 nästa år.
• Fick stryk av Mandus

Positivt med loppet:

• Klarar sub 5h trots orutin, för liten träningsmängd och med ganska kassa skidor.
• Gav aldrig upp trots problem hela loppet
• Förbättrat min diagonalåkning rejält!
• Spöade Andreas

Somsagt, vi får se om jag gör en fortsättning mot Vasaloppet 2013 och håller igång bloggen... Har redan uppnåt resultat som jag inte trodde var möjliga under min livstid! Den som lever får se!