Nu är det avklarat...Det ultimata
mandomsprovet för en Dalmas! Jag är trots att jag missade sub 6h riktigt riktigt nöjd med min insats! Dagen var helt underbar med bra stämning, fina spår och härligt väder. Så trots dåligt glid andra halvan av loppet och jobbig motvind på slutet kunde det varit betydligt sämre förhållanden.
Vi börjar från början:
Jag hade lyckats göra ett riktigt bra sista långpass precis en vecka före loppet. Men sedan på onsdag började jag känna mig slemmig i halsen och lite trött i kroppen. Det höll i sig ända till fredagen då jag ändå tog ett beslut att köra ett lugnt skidpass för att väcka kroppen. Det gick så fruktansvärt segt att jag började släppa allt vad tidsmål hette. Men på lördagen kände jag mig lite piggare trots att jag fortfarande hade slem i halsen vilket inte var optimalt. Men jag intalade mig att Jörgen Brink som faktiskt vann förra året var i precis samma situation som mig. Han hade varit sjuk samma vecka som Vasaloppet och bestämde sig samma dag att köra loppet och det gick ju bra! Allting med logistiken funkade också klockrent eftersom Henrik hade lyckats fixa en chaufför. Förutom att köra oss så fixade han med mat och curlade oss med i stort sett alla viktiga sysslor.
Magnus Bergqvist var onekligen en viktig pusselbit i allas bra resultat!
Väl framme i Sälen åkte vi direkt och hämtade nr-lapparna för att sedan ta sig till stugan. Nu infann sig verkligen den riktiga Vasaloppskänslan med alla folk överallt som var där av samma orsak...att plåga sig själva i 9 mil! Det var i denna stund jag verkligen började inse vad man ska utsätta sig för. Men det var otroligt trevligt att man reste i ett stort sällskap som alla skulle utsätta sig för samma sak. Jag som är van från friidrotten då dagen innan tävling är allt så jävla allvarligt. Alla ska prestera till max och alla bara tänker på sig själva. Nu var det trots en viss nervositet väldigt roligt och avslappnat som det bör vara! En sak som var mindre trevligt var att alla hade ju tokladdat med kolhydrater i flera dagar innan loppet. Så alla kände sig otroligt slöa och nästan bakfulla vilket gjorde det svårt att känna sig inspirerad till att göra sin livs fysiska prestation dagen efter!
Under den sista måltiden på kvällen som givetvis bestod av pasta slog vi vad. Vadet bestod av att alla skulle gissa sin måltid och den som kom närmast skulle under en gemensam middag bli bjuden på mat. Magnus som inte åkte fick också vara med på vadet, han skulle gissa vem som lyckades uppskatta sin tid bäst och han satsade sin slant på mig! Här är de gissade tiderna:
Jonas Friberg - 07:52
Jonas Karlsson - 07:56
Joel Dahné - 07:53
Jonas Tunander - 10:30
Henrik Järleskog - 10:32
Håkan Tunander: - 06:24
Andreas Hedström - 06:37
Precis när jag sagt min tid ändrade jag mig och ville lägga på ca 20 min men det fick jag inte. Anledningen till att jag ville öka var att det började snöa vid ca kl 16 och fortsatte hela kvällen vilket skulle göra föret rätt så trögt. Egentligen ville jag ju klara under
dröm 6h men hade av många olika anledningar försökt släppa det. Men jag hade spänt bågen ordentligt. Jag kände att hellre utmana sig själv än fega på en tid man visste att man verkligen kunde klara. Lite senare kommer ni få resultatet över vem som kom närmast!
Starten går mellan 07-8.30 på morgonen och vi planerade att vara vid starten innan kl 06 för att få starta ganska långt fram. Så vi ställde klockan på 04:15... Jag som är väldigt kinkig med min sömn var som vanligt orolig om jag skulle kunna sova. När jag ska sova på något nytt ställe behöver jag normalt ett par 2-3 dagar på mig innan jag kan sova normalt och speciellt om jag ska försöka prestera något dagen efter. Det blev en tidig läggning redan strax efter 21 och jag kände mig faktiskt ganska trött. Men som vanligt kunde jag knappt sova en blund. Hade bara själva loppet i tanken och det kändes som pulsen låg på 150 trots att jag försökte sova. Uppskattningsvis sov jag ca 1h...
Så
min uppladdning sista veckan var långt ifrån optimal...Först ett besked om att det är fel på skidorna och att jag får byta dom, sjukdom, ett riktigt dålig pass två dagar innan och obefintlig sömn natten innan. Så hur i hela friden skulle detta egentligen gå? Men när väl klockan ringde på morgonen kände jag mig givetvis trött men i ärlighetens namn inte så himla farligt med tanke på den obefintliga sömnen. Efter att man tryckt i sig ett lass gröt på morgonen var det då dags att dra sig mot starten...
 |
| Jävla skitbelag på ren svenska! |
Vi lyckades faktiskt komma iväg tidigare och var på plats ca 05.45. Det var redan ganska mycket folk och vi gick direkt till startfållan för att lägga ut våra skidor i kön. På Vasaloppet lägger man ut sina skidor i spåret istället för att själv köa nämligen :) Det var fyra parallella spår och jag upskattar att vi hade
ca 500 pers framför oss vilket inte alls var så farligt. Härligt tänkte vi och gick in och värmde oss i Stadiumtältet! När det sedan var 20 min kvar begav vi oss ut mot skidorna...Det här med att lägga ut sina skidor i kö på spåren var klart överskattat. Helt plötsligt låg det skidor överallt...mellan spåren och på sidorna. Folk hade bokstavligen tryckt sig in överallt! Grejt tänkte vi,
nu hade vi säkert 1000 framför oss istället för 500. Rätt fräckt att göra så kan jag tycka men tydligen lönar det sig föga att vara först på plats, en klart minnesvärd lärdom.
Sedan några minuter innan starten är det någon tjomme från Friskis och Svettis i Sälen som ska börja köra uppvärmning med oss. Jag var föga intresserad av att stå där i snön och köra ett jumpapass :) Förutom den konstiga uppvärmingen är det en jäkligt mäktig känsla att stå där precis innan starten och trängas bland tusentals människor och
nästan kunna ta på spänningen och all förväntan.
Hur skulle jag då lägga upp loppet? Jag funderade länge på om jag skulle ha ha stenkoll på klockan och tempot för att kunna matcha mitt resultat längs vägen som jag alltid brukar på mina träningspass! Men jag tog faktiskt det "mogna" beslutet att faktiskt helt skippa tidtagningen och enbart
fokusera på pulsen. Jag skulle försöka ligga runt
150 i puls hela vägen och om pulsen blev för hög skulle jag helt enkelt sakta ner för att på så vis inte riskera att gå in i någon vägg. Det är trots allt 9 mil man åker och inte jämförbart med något annat jag överhuvudtaget gjort! Med mig i mideväskan hade jag: Egenisolerad vattenflaska med sportdryck (0,5l), ett halvt paket energibollar (svindyra på coop), ett rör med
ENERVIT GT-tabletter, en
ENERVITENE SportGel, en
ENERVITENE Competition liquid och mobilen just in case. Jag skippade alltså extra valla utan räknade kallt med att fästet skulle räcka hela vägen. Jag hade lagt upp planen att ta en tablett Enervit GT vid varje kontroll för att motverka kramp och försöka få i mig så mycket energi och vätska jag kunde för att undvika att gå in i väggen. Förutom vätskan vid kontrollerna planerade jag att dricka ur min flaska i farten ungefär en till två gånger mellan kontrollerna.
Sedan gick starten! Alla började i stort sett röra sig samtidigt och det blev direkt trångt. Och det här med att åka i spåren var bara att glömma,
folk åkte överallt! Redan nu började jag sick-sacka bland folk för att ta mig längre fram bland folkmassan. Sedan kom man så långt fram att man såg första backen! Och vilken backe! En lång brant vägg som fullkomligen myllrade av folk! Men det var bara att börja tugga sig uppför...och det finns två sätt att ta sig upp för den första backen. Antagligen stannar man kvar i sitt spår, rättar in sig i ledet och bara följer med tempot eller så sick-sackar man bland luckorna som uppstår och därmed tar sig upp snabbast möjligt. Men det senare kräver klart mycket mer energi. Men lite påstressad av Vasaloppsdjävulen så bestämde jag fick för att lugnt och metodiskt sick-sacka på min väg uppför eftersom leden gick lite för sakta för min smak. Det är trångt och det är skidor och stavar precis överallt! Folk trasslar in sig i varandras skidprylar, halkar, ramlar, klagar och ger upp! Faktiskt såg brorsan en tjej som efter ca 1,5 km ställde sig brevid spåret och sade:
"Nej, jag klarar inte dethär". Även om det för mig går relativt sakta i leden så är det ett jäkla stressande. Och klarar man inte av stressen och tempot i klungan som faktiskt är lite snabbare hos oss som startar ganska långt fram är man rökt! Det är otroligt påfrestande och jag är glad att jag var väl förberedd. Lyckades faktiskt också klara mig i stort sett utan incidenter på vägen upp, lyckades någon enstaka gång trassla in mig med staven så att jag blockerade en annan. Jag visste redan innan att första backen är
ca 4km men det kändes verkligen som en lång brant evighet! När man väl var på toppen var man helt slut och funderar på hur i fasen det är möjligt som vissa gör som bara stakar sig igenom hela loppet eftersom vissa partier är riktigt branta!!!
När man väl klarat av det första långa hindret väntade den
mest njutningsbara delen av hela loppet! För det första börjar fältet spricka upp ordentligt vilket är skönt eftersom man bokstavligen gått en brottningsmatch på skidor uppför i 4km så det kändes som en stor lättnad. Sen kommer man ut på härliga oändliga myrar som sträcker sig så långt ögat kan nå. Samtidigt gick solen upp i horisonten och man önskade att man hade tid att stanna upp och ta ett kort! Men det bästa är att detta parti är otroligt lättåkt i ca 18km. Efter att självförtroendet och kroppen fått sig en törn av första backen bygger man nu upp bra självförtroende på detta parti. Jag låg på ca 150 i puls och kände att jag höll en bra hastighet utan att bli trött. Jag märkte också att jag åkte om otroligt många människor och blev därför lite
orolig om jag öppnade för hårt eftersom det var så få som körde om mig. Men jag följde min pulsplan och tuggade på.
Efter allt slit med att glidvalla mina skidor kändes det som att jag hade riktigt bra glid eftersom jag gled om ca de flesta! Nu var självförtroendet verkligen på topp! Efter
10,5km väntade den första kontrollen
Smågan. Här serveras endast dryck eftersom det är så tidigt i loppet. Men jag är så otroligt rädd att "få slut på soppa" och gå in i väggen så därför tryckte jag i mig energibollarna och drack tre muggar med sportdryck innan jag hastade mig vidare ut på myrarna. I all hast så glömde jag givetvis att ta enervit-tabletten!! Jag kände mig så pigg att jag sket i krångla fram den när jag redan börjat åka...
Efter några små stigningar började nu riktigt skön åkning med mycket nedförsbackar mot nästa kontroll
Mångsbodarna (23,7km). Här sker också min första påfyllning av min flaska som nu nästan är tom. Men en alldeles underbart trevlig äldre kvinna hjälper mig att fylla den på nytt med varm sportdryck. Jösses vad fort det går nedför vissa backar men det var sjukt fina spår så det var bara att stå på benen och följa "rälsen". Väl framme kände jag mig fortsatt oförskämt pigg och inte alls hungrig men jag tryckte i mig en hel vetebulle och 4 muggar sportdryck att skölja ner bullen med. Nu är självförtroendet så högt att jag nästan fick svindel...Men här händer det något...
Jag börjar redan få tendenser till kramp i benen! Dessutom får jag antagligen ett
blodsockerfall eftersom jag under en kort tid började se svart och få skakningar i kroppen. Jag tänkte, vafan! Har jag redan gått in i väggen? Jag började genast lugna ner tempot och dricka lite sportdryck. Helt plötsligt försvann blodsockerfallet och det och kom faktiskt aldrig tillbaks under resten av loppet. Krampen däremot...
Efter ytterligare lätt åkning börjar börjar nu loppets klart mest jobbiga parti både psykiskt och fysiskt. Strax innan nästa kontroll
Risberg (
34,5km) börjar det komma ordentliga stigningar. För strö salt i såren är det också riktigt långt till nästa kontroll. Nu är terrängen ordentligt kuperad med många och långa branta uppförsbackar. När man väl kämpat sig upp för en monsterbacke och tänker "äntligen" så så börjar direkt nästa backe! Och så fortsätter det i ett bra tag innan man äntligen äntligen äntligen når kontrollen
Evertsberg (47,1km).
Fakking Evertsberg! Det jobbiga är att korken på min flaska frös strax efter Risberg så jag kunde knappt dricka något mellan Risberg och Evertsberg som var typ den jobbigaste biten! Här upptäcker jag dock att blåbärssoppa är gott! Men fortsätter min taktik med en hel vetebulle, och en
ENERVIT GT tablett. Här dricker jag dock som en galning pga av min frysta flaska och fyller den på nytt med ny varm sportdryck pga korken. Kanske var det inte så smart att hinka vätska här eftersom jag strax efter kände mig nödig...
HÄR händer det också något med mitt glid
. Jag har haft fantastiska skidor hela vägen fram hit. Men nu står solen högt på himlen och temperaturen har stigit ganska ordentligt vilket gjorde spåren klart mjukare!
Mitt glid blev plötsligt klart sämre. I början gled jag ifrån de flesta jag mötte men nu var det faktiskt helt tvärt om. I stort sett alla jag åkte med gled ifrån mig vilket var riktigt frustrerande. Jag förstod att nu att mitt belag under skidorna hade garanterat blivit vitt och det gjorde mig lite förbannad! Men det gjorde nu att jag helt enkelt fick lägga mig i suget bakom någon för att överhuvudtaget orka hålla mitt tempo eftersom jag annars blev ifrångliden utför. Nu verkar det som i stort sett alla har klagat på dåligt glid andra halvan av loppet både Sön-Mån men mitt glid bara försvann!
Efter alla stigningar
har jag nu ordentligt med kramp i ljumskarna av all diagonalåkning och är fruktansvärt orolig att jag måste bryta eftersom jag nästan har halva loppet kvar! Men jag resonerar så att nu är de värsta backarna avklarade så jag får försöka staka så mycket jag bara kan. För i armarna var jag inte ett dugg trött. Och efter Evertsberg är det mycket utförsåkning i ca 7km och då fick jag chans att återhämta ljumskarna. Det är riktigt skönt för psyket att det är så lätt åkning nu efter alla backar. Men sedan när utförsåkningen är slut väntar lika lång kuperad terräng igen innan nästa kontroll. När det väl börjar gå uppför igen säger ljumskarna emot i stort sett direkt! Jag fick helt enkelt staka så långt upp i backarna jag orkade
Staffan Larsson style tills det blev så brant att jag var tvungen att diagonala och gjorde det då extremt försiktigt. Men i ärlighetens namn tappade jag inte så mycket på den taktiken gentemot alla andra märkte jag. Jag tappade lite uppför men stakade lätt igen det när det sedan blev platt.
Jag har tidigare gnällt på att jag är dålig på att diagonala och att det är min klart
sämsta egenskap som skidåkare. Det fick jag kvitto på idag. De allra flesta duktiga åkare jag åkte med i spåret tappade jag mot när det väl bar uppför. Om jag ska åka nästa år blir det att kanske ta några teknikträningar med en tränare för att framför allt förbättra diagonalandet! Där kan jag tjäna in många minuter på 9 mil!
I vilket fall! Väl framme vid
Oxberg (61,7km) upptäckte jag att det var jäkligt gött med den varma buljongen som serverades. Det var sjukt gott med något salt efter allt sött man fått i sig! Här tryckte jag förutom bullen och all dryck även i mig min
ENERVITENE SportGel för att få lite extra energi sista tredjedelen av loppet. Några km innan Oxberg var jag tvungen att stanna till och
"bjuda i naturen" för att citera Henrik Järleskog. Jag kände mig ju nödig redan i Evertsberg och nu kunde jag inte hålla mig längre. Så efter bjudandet så tänkte jag att nu kan jag ju dricka lite extra eftersom jag blivit av med massa vätska så jag drack ordentligt i Oxberg. Min oerhört smarta extra dryckesdrag gjorde att jag strax efter Oxberg fick stanna och
"bjuda i naturen" en gång till och tappa ytterligare ca en minut. Men positivt var att jag inte hade någon vätskebrist och det hade man tappat mer på i längden!
En annan rolig grej i Oxberg var att när jag passerade kontrollen blev jag
uppropad av speakern som sade något i stil med:
"Här kommer åkare nr 188 med nummerlapp1696, Håkan Tunander från Solna! I Solna finns ju också ett riktigt bra fotbollslag" osv...min nummerlapp hann ju aldrig ändras till Bromma :)
Då tänkte jag genast!
NR 188??? Det är ju fifan 8700 som startar och jag kan väl omöjligt vara nr 188 som passerar kontrollen totalt? Det fick jag en sjuk adrenalinkick av och tänkte, nu ska jag fan hålla mig under 200:ade åkare i mål! Nu är det ju så att inte alla startar samtidigt i Öppet spår men det kändes ändå bra att ligga så "nära täten".
Otroligt nog åkte jag i stort sett helt
solo i ca 5 mil eftersom jag inte hittade någon som höll mitt tempo. Men som tur är åkte jag i stort sett ihop med någon/några resterande 4 mil. Och det är jäkligt komiskt. Dom sista 4 milen så träffade man bara på samma personer hela tiden. Man låg i grupp - någon bröt sig ut och stack iväg - efter några km kom man ifatt samma person - man stack själv iväg eftersom man var pigg - blev efter en stund upphunnen av några åkare man själv åkt om för en stund sen osv. Så fortsatte det som en jojo i ca 2,5 mil till! Så man hann liksom skaffa sig
åkkompisar under de sista 4 milen eftersom man såg dom så många gånger och då kunde man snacka lite skit längs vägen.
I vilket fall! Jag var ju tvungen att "bjuda i naturen" en gång till efter Oxberg och var tyvärr tvungen att
släppa den hjälpande klungan jag låg i! När jag väl var klar började jag stressa lite i åkningen för att komma ifatt de som nu låg ca 200m framför! Med mitt dåliga glid tog det rejält på krafterna. Det tog ca 2,5km att komma ifatt klungan och då var jag ordentligt slutkörd av den kraftansträngningen det krävde att ensam försöka åka ifatt med lite sämre glid.
Efter den kraftansträngningen kom
min verkliga utmaning i loppet. Hittills hade loppet trots krampen gått förvånansvärt lätt, jag hade ju tom lyckats besegra krampen med min staktaktik! Förutom backarna runt Evertsberg hade loppet varit en ren och skär njutning i det fina solskenet och med allt trevligt folk längs vägen. Men kanske råkade jag åka lite för fort i min iver att komma ifatt klungan för nu var jag för första gången ordentligt trött när det var 2 mil kvar! Väl i
Hökberg (70,9km) åt och drack jag som vanligt men var noga med att inte tappa klungan en gång till så jag stressade i mig bullen och drickan här. Vid alla tidigare kontroller hade jag passat på att prata lite med lokalbefolkningen men nu var jag stressad och ville bara äta dricka och fylla på flaskan igen för sista gången för att inte tappa klungan.
 |
| På väg ifatt klungan i Hökberg! |
Inte nog med att spåren nu började bli riktigt mjuka och långsamma så började det också blåsa
en ganska jobbig motvind. Inte direkt det man behövde nu när jag hade det som jobbigast! Det var nu många i klungan som hade det jobbigt och fick släppa men en hjälte orkade dra mig i ca 5km till. Då verkligen borrade jag ner huvudet och fokuserade endast på baksidan av hans skidor. Nu hade jag så
mycket negativa tankar i huvudet och det var så fruktansvärt jobbigt att man nästan hade dödsångest :) I början av loppet när jag låg på 150 i puls kändes jag knappt ansträngd men nu kändes
150 i puls fruktansvärt jobbigt! Jag ska vara glad att man är fruktansvärt envis och målmedveten annars hade jag kunnat vikit ner mig och inte orkat hålla tempo här. När hjälten hade dragit i ca 5km så börjar även han bli trött. Men då kommer vi ifatt en kille och helt plötsligt dyker hans kompis upp som inte tävlar utan enbart ska hjälpa att dra honom fram till Eldris! Det kunde inte komma mer lägligt för vi lade oss i tåget bakom och jag låg allra sist för att mygla med mig i suget bakom åkarna så mycket som möjligt!
Väl i
Eldris (81,1km) kan inte killen dra längre eftersom han inte kan gå i mål utan nr-lapp. Här tar jag min
ENERVITENE Competition liquid för att få i mig snabb energi och koffein inför slutspurten. Alla säger att man får en kick av dessa men jag kände inte ett skit utan var likväl lika förbannat trött. Vi tackade ödmjukast för draghjälpen och lade oss bakom killen som precis blivit dragen och nu går tempot ner eftersom han börjar bli trött.
Men när det är 5km kvar säger min vapendragare och hjälte typ
"Nu kör vi!" och drog iväg i ett jävla tempo! Jag tappar i stort sett direkt ca 20-30m och känner mig lite smått uppgiven att jag inte har något krut kvar. Men just då blir jag faktiskt en riktig
mansgris... När jag ser honom försvinna längre bort hör jag att någon närmar sig bakom och det är
en tjej! Då tänkte jag, vafan! Jag tror inte jag hade blivit omkörd av en tjej tidigare och den mest
primitiva formen av hjärnaktivitet kom då igång och jag kunde fan inte bli omkörd av en tjej när det är så nära mål! Så satte jag allt på ett kort och började köra så snabbt jag bara orkade i mitt dödsångestfyllda tillstånd. Hela vägen fram till mål så var det som jag satt i fast i ett gummisnöre på min hjälte. Jag kom aldrig riktigt ifatt men tappade inte honom heller utan åkte som en jojo fram och tillbaka. Men det viktigaste just då i min primitiva hjärna var att
tjejen släppte!
När det sen var ca 2km kvar så resulterade vår långspurt i att vi åkte om väldigt många på kort tid och extra roligt var att de flesta vi åkte om nu var såna som åkte om oss för någon mil sen! Riktigt skönt för psyket! Med 1km kvar höll jag på att dö av tempot och tappa hjälten igen men då
hörde jag speakern från målet och fick lite ny energi! Så jag kunde inte tappa honom när det var så lite kvar! Upp för sista backen mot bron var jag nästan ifatt och vid passeringen med 600m kvar hade jag honom inom räckhåll. När raksträckan sedan började gick jag ut i ett eget spår och började hoppstaka och tog fram den explosiviteten man har i grunden och formligen krossade allt motstånd som fanns på upploppet :)
 |
| Förväntansfull publik vid målgången! |
Jag hejade på min lilla publik (Tack Sandra, Samuel, Emelie, Johan och Elin) som stod precis vid målet innan jag passerade målet med uppsträcka armar!
Och passerade mållinjen som 140:e åkare!! Så efter Oxberg hade jag alltså
passerat 48 åkare! Nu ska jag inte ta åt mig äran att jag kom på plats 140 eftersom inte alla startar samtidigt på Öppet Spår men att starta med kanske 1000 före sig och bara ha 139 st framför sig i mål kändes som en större prestation än tiden för mig!
Jag hade ingen som helst aning om vilken tid jag hade kört på men jag kände ju att det gått fort hela vägen och om det bara är 139 åkare före mig i mål borde jag rimligtvis ha en ganska bra tid. Så jag klickade bort pulsläget från min klocka och klickade fram tidsläget och var sjukt nervös...och såg..:
06:08:00!!
Faktiskt var jag besviken just i ögonblicket när jag såg tiden eftersom det var så himla
nära sub 6h! Men samtidigt har sub 6h varit lite av en utopi som jag trodde jag hade kapacitet att slå under min livstid och bara om jag fick till ett perfekt lopp. När jag sedan efter ögonblicket insåg min prestation blev jag istället
sjukt stolt över migsjälv. För några år sedan sprang jag 35m och hoppade ut i en sandgrop och hade aldrig sprungit längre än 12km (på gymnasiet) och inte åkt längdskidor sedan jag gick i mellanstadiet. Nu stod jag i målfållan och hade gjort Vasaloppet på drygt 6h!!!
Det andra jag gjorde när jag kom i mål och lämnat in mina skidor var att slå igång mobilen och kolla var de andra befann sig eftersom jag köpt appen till min Iphone så man smidigt kunde följa sex andra deltagare. (Nu funkade appen inte så bra) Jag hade ju kört riktigt fort och kände att
Andreas som på förhand var min
största konkurrent behövde åka riktigt fort för att slå mig idag. Men till min stora förvåning såg jag då att han redan gått i mål!! Och jag blev då sjukt nervös och klickade över på sidan där man såg tiden och
Andreas gick i mål på 06:14:44!!! Bara några minuter efter mig och på bussen till omklädningen jämförde jag hans mellantider med mina och såg då att han hela tiden endast hade legat mellan 2 och 4 min bakom mig genom nästan hela loppet!! Jag hade också genom hela loppet haft lite folk som hejat på mig längs vägen.
TACK JOHAN OCH ELIN! Men även två andra som jag inte riktigt förstod vilka de var. När jag träffade Andreas vid omklädningen föll allt på plats! Det var Andreas flickvän och svärmor som hela tiden hjälpt Andreas genom att matcha honom mot mina tider. Och han var som närmast endast 2 min bakom mig! Hade det inte varit för en hjälte och att en tjej (förlåt...jag är ingen mansgris egentligen) så hade han mycket väl kunnat komma ifatt mig!
Efter målgången var man ordentligt trött men det var en otrolig lättnad att man klarat av att hålla ihop loppet så bra som jag gjorde. För att vara förstagångsåkare kändes det skönt att jag aldrig gick in i väggen utan snarare hade en riktigt bra taktik eftersom jag hela tiden åkte om folk vilket var viktigt för psyket!
Inte nog att jag och Andreas gjorde fantastiska lopp! Jag blev så himla överraskad över alla andra och är så jäkla stolt över hela vårt gäng som åkte. Nästan gladare för deras lopp än mitt eget :D Här kommer också en jämförelse med våra gissade tider innan:
Jonas Friberg - 07:52 --> 06:41:15
Jonas Karlsson - 07:56 --> 07:00:57
Joel Dahné - 07:53 --> 06:47:39
Jonas Tunander - 10:30 --> 08:59:05
Henrik Järleskog - 10:32 --> Bröt tyvärr i Evertsberg efter en stark öppning på 03:59:27
Håkan Tunander: - 06:24 --> 06:08:00
Andreas Hedström - 06:37 --> 06:14:44
Man ser tydligt förutom stackars Henrik att alla verkligen överträffade sig själva!! Att
Jonas Friberg gör 06:41 utan någon skidåkarbakgrund och efter att ha köpt skidor efter jul är nästan läskigt bra...Det är den största prestationen i gänget anser jag! Den lättränade jäveln!! :D Tycker lite synd om Jonas Karlsson som endast var 57s för långsam för att få 6h på sin tid. Men ändå...riktigt imponerande! Joel persar med 1h 20min! Brorsan gör under 9 timmar i stort sett helt otränad! Andreas persar med 1h 6min!!!
Vad gällande tipstävlingen så vann jag också!! Rätt kul att jag som var mest offensiv vann! Och kul för Magnus som verkligen gjorde en heroisk insats för oss gissade på mig och också får en middag!
Jag har fått reda på vem hjälten som drog åt mig var!
Jimmy Planting-Bergloo! Tusen tack! Det roligaste var att trots spurtförlusten besegrade han mig med 18 sekunder totalt! Helt klart välförtjänt!
Allt som jag har skrivit är enbart mina intryck och jag har inte tagit del av någon statistik. Men nu kommer facit! Idag fick jag ta del av all statistik på
www.resultatjakt.se Då får vi se om jag upplevde loppet på ett riktigt sätt:
Jag kom på
plats 151 totalt vilket är över all rimlig förväntan!! Då var det bara 11 personer bakom mig som åkte fortare!! Sedan uppskattade jag ca 1000 personer framför mig i starten och när man ser på statistiken är jag nära! Passerade 756 och hade 150 före mig! Det blir 906 så man är inte helt ute och cyklar i sina analyser :D Dock så kan jag tycka att jag passerade fler än 53 pers mellan Smågan och mål men det är ju inte direkt så att man räknar :) Men det är rätt sjukt att jag passerade
över 700 pers på vägen till första kontrollen!
Hela denna upplevelse har gjort att mitt självförtroende skjutit i höjden. Nu känner jag mig stärkt inför nästa år då jag definitivt kommer ställa upp i Vasaloppet igen av något slag! Den tuffa träningen som krävs för att jag ska förbättra mig kommer kännas lättare då jag minns tillbaks på den fantastiska dag som söndagens Öppet spår bjöd på!
Det finns massvis av tid att kapa gällande min teknik. Men jag har även idag bytt mina skidor som Alewalds lovade att jag fick göra och redan här tror jag på en klar förbättring. Jag gillade mina Atomic World Cup men belaget var rent ut sagt skit. Jag kan bara spekulera i hur mycket tid jag kunde vunnit på att ha ett par bättre skidor...
 |
| Vi säger hejdå till mina Atomic World Cup.... |
 |
| Och välkomnar mina nya Fischer RCS Classic!!! |
Får se om jag överhuvudtaget kommer åka så mycket mer skidor iår? Skulle vara kul att få testa mina nya skidor. Fast jag kanske ska vänta med det till nästa säsong...Annars kanske jag blir knäckt över att jag borde haft dom på Vasan?
Vad kommer nu hända med bloggen?
Om jag ska vara helt ärlig vet jag faktiskt inte. Jag ska ta en paus från den och fundera lite. Det är sjukt roligt att så många trots allt följt min skidnördsblogg och det har varit riktigt kul att dela av sig med sina tankar. Jag har ju klarat av mitt stora mål med denna blogg nu. Men eftersom jag kommer satsa mot ytterligare ett Vasalopp så kommer jag nog givetvis fortsätta. Men kanske inte förrän i höst? Jag vet inte...
VAD TYCKER NI?
Jag avslutar med ett riktigt skönt citat av Henrik Järleskog när vi diskuterade lite skidåkning:
"Det är ju en enorm tekniksport! Man blir omsvishad av fetton och pensionärer, vilken annan sport fungerar så? Det gör att man får en enorm respekt för sporten!"
Jag kan inte annat än hålla med! Tack alla läsare som följt mig och tack Järleskog, Friberg, Karlsson, Tunander, Dahné, Bergqvist, Hedström och skadade Hagström för att ni bidrog till vinterns höjdpunkt 2011!!
