Min idrottsbakgrund...

Ja..nu lär man tänka efter vad man pysslat med genom åren...

Det första idrottsliga minnet jag har är när jag var 5 år och var med på friidrottsskolan på sommaren. Jag var givetvis minst i gruppen men tydligt inte alls sämst. Jag började även väldigt tidigt med längdskidåkning då man  hängde på pappa i spåren på klassiska barnskidor som man spände på med en vajer bakom hälen. Pappas två största idrotter var just friidrott och längdåkning så det var väl knappast konstigt att man höll på med det.

Liten men snabb!

Sedan fortsatte jag med friidrotten. Jag var smal som en pinne på den tiden vilket gjorde mig snabb och spänstig. Jag vet att jag och en till kille från Borlänge ägde i de flesta tävlingar runt om i dalarna på 60m och längdhopp men kom ihåg att jag även var bra på kulstötning. Sedan vid 8 års ålder kom min på den tiden största vinst. Jag vann 60m på Goliatspelen i Kil med tiden 10s blankt och var stolt över det bra länge :) Jag var även med på några skidtävlingar vid den åldern men kom ihåg att det inte gick något vidare.

Sen vid 10 års ålder började jag istället med fotboll eftersom alla i klassen gjorde det. I mellanstadiet var jag inte längre pinnsmal utan stod still på längden och växte på bredden vilket gjorde att jag i stort sett tappade all snabbhet som jag en gång haft. Jag kommer ihåg att jag faktiskt blev rätt knäckt över det och blev även retad för att jag var tjock av mina snälla syskon. Parallellt med fotbollen höll jag även på med breakdance, innebandy och längdåkning och med facit i hand skulle jag nog ha satsat på någon av dom aktiviteterna istället för fotboll som jag höll på med till 16 års ålder...

Jag vet faktiskt inte varför jag ägnade 7 år av min ungdom till att spela fotboll. För jag är rätt värdelös på det faktiskt. Vi hade en slags toppning i laget och jag ingick givetvis aldrig i det laget. Sedan i 6:an-7:an drog jag iväg på längden igen och blev återigen pinnsmal. Fortsatte med fotbollen och det enda jag kommer ihåg att jag var bra på var konditionslöpningen. Där var jag topp runt topp 3 i laget. När jag var 15 så började jag faktiskt slå in mig i laget ganska bra men jag valde ändå att lägga av eftersom jag var ganska less. Längdåkningen slutade jag nog med runt 6:an.

Jag började istället träna medeldistans i den lokala klubben Kvarnsvedens FIK eftersom farsan var tränare där. Medeldistansträning är verkligen träningen från helvetet och där lärde jag mig verkligen att plåga kroppen. Jag var absolut inte dålig men det gick rätt trögt pga av att man inte var någon supertalang. Men försökte mig ändå på en kort satsning på 400m häck som gick sådär. Istället började jag sakteliga gå över till sprint och hopp. Tyvärr var jag riktigt pinnsmal då jag var lika lång som nu, 183cm men vägde väl låga 60kg och hade inte en muskel på kroppen. Men märkte snabbt att jag var spänstig och började med lite höjdhopp och hoppade ganska snabbt 181cm. Men min teknik var ganska bristfällig så började istället hoppa längdhopp. Jag var inte speciellt bra i början och kom i stort sett sist i alla tävlingar man ställde upp i. Men jag hade en bra tränare som trodde på mig och kände själv att man borde ha kapacitet att kunna hoppa mycket längre. Efter ett år med Bengt Hoel som tränade mig lyckades jag 1999 hoppa hela 6.55m som 17 åring och utan att ha tränat speciellt länge. Deltog även i mitt första junior-SM 1999.

Jäklarns vilken kick jag fick. Killarna som man tävlat emot och sett upp till var man helt plötsligt ifatt och i vissa fall förbi! Så då började givetvis en plan att som 18-åring hoppa över 7m. Men tyvärr gick de två följande säsongerna 2000/2001 riktigt trögt. Jag låg och harvade strax över 6m och började bli lite småknäckt eftersom man inte gick framåt. Min akilleshäl var snabbheten. Så inför säsongen 2002 började jag köra lite mer seriös styrketräning och började äntligen få lite tendenser till små muskler. Det gjorde att jag genast blev snabbare och det ledde till att jag på junior-sm som 20-åring hoppade 7.01m och kom 7:a i en stenhård final där jag med lite tur hade kunnat ta medalj.

Sedan flyttade jag till Stockholm och började plugga till idrottslärare. Gick även med i Hässelby SK eftersom jag kände några längdhoppare där. Träningen blev nu stenhård jämfört med det man bedrivit hittills. Dessutom var idrottslärarutbildningen väldigt tuff fysiskt så det gjorde att jag hela tiden drog på mig skador. Botten nådde jag 2003/2004 då jag fick en stressfraktur i foten pga av för mycket träning och tuff fysisk utbildning. Det gjorde att jag tappade sugen så jag tog uppehåll från all seriös träning i ett halvår och läkte foten. Uppehållet gjorde mig knappast gott utan jag fick i stort sett helt börja om att bygga min fysik men var ändå i bra form till sommarens SM där tyvärr nerverna spökade. Sista pluggåret försökte jag göra en sista satsning att kunna prestera igen och det började sjukt bra. Gick skadefri hela uppbyggnadsträningen hösten -05 och sprinten som varit min svaghet började äntligen bli bättre! För första gången i mitt liv hängde jag på sprintrarna i klubben på intervallerna och hoppade väldigt långt på träning den hösten. Tyvärr var det samtidigt den sista terminen då vi läste idrott på utbildningen. En vanlig dag kunde vi ha 3h gymnastik på förmiddagen och 3h bollspel på eftermiddagen. Sedan åkte man iväg och hårdtränade friidrott i 2h på kvällen. För första gången i mitt liv sade min rygg ifrån. Jag fick en totallåsning i ländryggen vilket gjorde att jag knappt kunde gå under julen 2005 och blev ordinerad total vila i över en månad. Så all fysik jag byggt upp under hösten var förgäves. Men jag lyckades ändå komma tillbaks till bra form till sommaren med tyvärr spökade mina nerver igen på SM. Det var första gången jag insåg att jag helt enkelt inte klarade av pressen att vara friidrottare på hög nivå. Jag satte för höga krav på mig själv vilket gjorde att huvudet bara låste sig när jag väl skulle tävla.

Sista sommaren innan jag lade spikskorna på hyllan...

Den insikten i kombination med att stundande heltidsjobb och att jag personligen tyckte att jag var för dålig gjorde att jag lade spikskorna på hyllan.

Sedan jag lade av 2006 har jag tränat utan något mål vilket har gjort att motivationen varit ganska bristfällig. Det blev styrketräning och löpning i kombination med lite korpfotboll för att hålla igång kroppen.

I slutet av 2009 fick jag för mig att testa att åka längdskidor igen. Jösses vad kul det var! Jag som hatar långlöpning men gör det för att få bra träning hittade äntligen en uthållighetsidrott som känns rolig! Eftersom farsan precis hade gått bort så kläcktes en idé att spöa hans bästa tid på Vasaloppet som var 7h 28min som 63-åring 1988. Och här är jag nu ganska skidfrälst och har spöat den tiden med 1h 20min :) Dock har jag nyligen sett att han som bäst placerat sig på plats 506 på riktiga Vasaloppet 1961. På den tiden startade ju knappast 16000 personer i Vasaloppet vilket gör placeringen mycket sämre än med dagens mått mätt. Nu har jag slagit hans bästa tid med råge men att slå hans bästa placering lär jag aldrig göra...