Min resa började ju med att försöka slå pappas bästa tid på Vasaloppet som sedan följdes av Lidingöloppet.
Gällande Lidingöloppet gjorde jag premiär förra året.. Målet var att ta pappas tid på 2:35 men det slutade med kramp redan efter 18km och det gjorde att jag knappt kunde springa sista milen. Stapplade till sist in på 2:40. Kände väl direkt en liten revanschlusta inför årets Lidingölopp... Men den revanschlustan har i stort sett helt försvunnit nu.
Det finns flera orsaker och en är att tre mil är för långt för mig... Dessutom är jag som har banlöpningen i grunden inte alls bra på att springa på "terrängunderlag". Jag föredrar faktiskt asfalt som är platt och ger direkt respons och man behöver inte bry sig om att titta var man trampar. Men den
främsta anledningen är faktiskt att loppet var så trångt hela vägen och det tog helt bort glädjen... Min taktik från början var att ta det lugnt i uppförsbackarna och släppa på i nedförsbackarna. Men det var så jäkla trångt längs HELA banan att jag fick bromsa i varje utförslöpa... Det klarande inte mina baksidor lår av så de krampade brutalt sista milen av att hela tiden behöva bromsa utför. Har liksom aldrig förut fått kramp i baksidorna av att springa långt. Trodde också att trångheten skulle släppa efter någon mil men icke utan det blir faktiskt värre i slutet av loppet då alla är trasiga och inte orkar springa.
Nej, som det känns just nu så vet jag inte om jag kommer köra något mer Lidingölopp. Hade en rätt tråkig helhetsupplevelse helt enkelt..
Är ju kass på att springa så behöver ett platt lopp med jämt underlag så man kan ligga så mycket som möjligt på rulle och bara låta benen gå utan massa kullar upp och ner :)
Har bestämt mig för att satsa hårt på två lopp i höst och det är först
Stockholm halvmarathon följt utav
Hässelbyloppet (10km).
Klarar jag mig från krampen kommer jag satsa på att göra sub 1:30 på halvmaran och sub 40 på milen.