Ibland lurar kroppen en...

Som idag på rullskidintervallerna. Har ju tränat hårt två dagar i rad och kände mig föga överraskande riktigt seg på uppvärmningen som bestod av 4km lugn rullskidåkning. Men när jag och Jonas väl började bomba intervallerna kände jag direkt att kroppen var ett monster idag. Framför allt träffade jag sjukt bra i stakningen och blev liksom aldrig riktigt trött trots det höga tempot.

De 10x1000m med 1min vila gick rekordsnabbt med i snitt 8,5 s snabbare per intervall. Allt mellan 3:19 - 3:39 och trots att jag i princip stakade full carreta gick pulsen aldrig upp till högre än 163.

Det är såna här dagar som man börjar få förhoppningar om att göra en riktigt bra tid på Vasan. Samtidigt är det lite farligt att bli för självsäker. Mitt allra första Öppna spår förra året efter endast en säsongs träning resulterade ju faktiskt i 6:08 med dåliga skidor halva loppet. Då var det längsta passet jag gjort på 4,5 mil så resterande halvan av loppet var en total chansning... Med den utvecklingen som skett hittills denna höst känns det som jag kommer vara en bra mycket bättre skidåkare första söndagen i mars. Men att spekulera i några tider känns bara chansartat och ganska onödigt. Men om vi får liknande före och jag kan seeda upp mig två led kommer det gå fort :)