Igång igen...

Nu har jag kommit igång igen ordentligt med träningen. Tyvärr har jag problem med fötterna. Högerfotens hälsporresymptom fixades lätt med ett hälilägg men vänsterfoten fortsätter att svullna upp och det är riktigt irriterande. Det konstiga är att det inte gör ont när jag springer utan det brukar vara värre när jag går(!). Mystiskt men det finns ju inte riktigt tid för vila heller nu så tätt inpå Lidingöloppet.

Igår hade jag och barndomskompisen Johan en springdejt i Ursvik och vi valde att köra 15km xtremen. Det spelar fasen ingen roll hur många gånger man springer den utan det är lika sjukt jobbig varje gång! Det finns knappt några lättsprunga partier alls utan det är brutala stigningar precis genom hela slingan. Jag kände mig riktigt stark och drog nästan hela passet och blev därför lite förvånad över den "dåliga" tiden eftersom känslan var att vi pinnade på riktigt bra. (Vi har nämligen sprungit slingan två minuter snabbare förut)

Runda: Ursviksvägen 94, Sundbyberg, Sverige	Maxpuls: 186 slag/min
Sträcka: 14,85 km	Snittpuls: 162 slag/min
Hastighet: 11,85 km/h	Kaloriförbrukning: 1153 kcal
Tempo: 05:04 min/km

Men tyvärr har jag insett att jag inte kommer hinna vänja kroppen vid 3mil innan Lidingöloppet. Jag får ju väldigt lätt kramp i framför allt vaderna men får också ganska lätt "soppatorsk". För när vi körde nedjogg så börjar det krampa det i vaderna och jag är totalt tom på energi. Jag funkar så att när jag får slut på energi blir jag nästan helt apatisk och det går helt enkelt inte att köra på. Rätt intressant för jag läste en artikel om en fantastisk löpare vid namn Jonas Buud, länk till artikeln:  http://www.expressen.se/sport/1.2535105/nar-blir-man-trott-jag-vet-inte-det. 
När killen kör ultralopp brukar han typ aldrig äta något utan hans kropp är antagligen bra på att förbränna fett. Min kropp är nog precis tvärtom, när jag kör långpass kommer jag till en punkt där min energi tar slut och det är ju då fettet börjar användas som bränsle. Då går det helt enkelt inte att fortsätta för mig för jag blir helt svimfärdig. Kanske är det sprintern i mig som inte är van att använda fett som bränsle? Så på Lidingöloppet blir det viktigt att hela tiden tillföra energi. Tyvärr har jag ingen strategi mot krampen, det är inte en fråga om den ska komma utan när. Mina vader är inte gjorda för att arbeta så länge helt enkelt. Jag har verkligen provat alla möjliga metoder också :(

Trots det tuffa löppasset kände jag mig ganska fräsch idag så det blev ett pass cirkelfys på gymmet. Grymt bra träning och jag svettades verkligen floder :)
                                                            (Jag är killen i det gröna linnet)

Cirkelfys är så bra eftersom man själv kan välja hur jobbig man vill att övningen ska bli. Imorrn väntar ett rullskidpass igen. Det gäller att smida medan järnet är varmt :)