Att springa med kramp i 12km....

Nu är det gjort, mitt första Lidingölopp... Men det blev väl inte riktigt som jag tänkt mig. Har också insett att jag kanske aldrig kommer klara såna här utmaningar pga att min kropp inte är konstruerad för det.

Vi börjar från början. Jag kände mig riktigt seg på fredagen innan loppet och undrade hur formen skulle vara på lördagen. Värmningen kändes helt okej och jag och Johan snackade om att kanske försöka hänga ihop så länge det gick. Men när starten gick så gled Johan bara längre och längre bort. Jag kände mig faktiskt ganska tung i kroppen och kvittot på det var min puls som blev hög direkt trots ganska måttligt tempo. Men jag ska inte skylla på det. Det är inte det som är problemet med min kropp.

Jag försökte verkligen springa så smart och energisnålt som möjligt i början och ta det lugnt uppför och flyta på nedför och på platten. Trots att jag var lite tung i kroppen kändes det ändå ganska bra och stabilt. Jag hade hoppats på att slippa krampen rätt länge eftersom tempot är förhållandevis lågt jämfört med andra lopp man springer. Förstår fortfarande inte varför jag får kramp tidigare på tävlingar jämfört med träningar. Visst är tempot kanske något högre men samtidigt hade jag käkat och knaprat allt möjligt för att undvika kramp. Den här ständigt underliggande kramprisken gör att jag hela tiden oroar mig under loppen och på så sätt inte kan njuta av löpningen.

Redan vid 15km kommer det första hugget i höger vad och jag inser då att detta kommer bli en jobbig eftermiddag. I en nedförsbacke i närheten av 18km så börjar jag även känna av det högra lårets baksida. Så jag bestämmer mig redan här för att stanna och stretcha ut både baksidan och vaden. Kämpar tappert fram till 20km där jag återigen får stanna och stretcha eftersom det blev värre. En liten bit efter grönstabacken som börjar den sista milen är jag tvungen att stanna en tredje gång på kort tid och känner mig faktiskt då riktigt uppgiven. När jag står och stretchar ut baksida lår så börjar även framsidan att krampa och efter en stund även ljumskarna. Så här håller det på ända in i mål och krampen liksom vandrar från muskel till muskel men är ibland i alla muskler samtidigt. Vissa gånger gör krampen så ont att jag får panik och då kunde jag inte ens gå. Prova själv att springa när dina vader-baksida och framsida lår krampar samtidigt. Inget jag rekommenderar... Jag är så van med kramp att jag ändå kan kämpa på hyfsat, jag sprang ju vissa sträckor med kramp i alla lårets stora muskler samtidigt. Jag fick totalt stanna hela 7 gånger under loppet för att stretcha ut min kramp och tappade givetvis massvis av tid på det :(

Det är så JÄVLA frustrerande eftersom jag flåsmässigt inte är trött utan det är mina ben som ger upp. Jag har fått många tips om mineraler och saltbalans. Men i mitt fall hjälper det inte. Knaprade elektrolyttabletter som ska motverka kramp hela dagen innan och kontinuerligt under loppet. Drack mycket och ofta men allt detta  hjälper inte mig :(

 I 18km så håller jag mitt planerade tempo på ca 50min per mil men resterande 12km förstör loppet helt. Att jag ändå springer sista milen på under timmen är helt sjukt egentligen med tanke på hur mina ben mådde. Pannben har jag men idag så önskar jag att jag hade tåligare ben istället. Som smolk i bägaren blev jag getingstucken på benet mitt i den jobbigaste backen av alla, Abborbacken. Jag måste vara allergisk för det slutar med att hela min vad svullnar upp!

Min tid blev tillslut 2:40:28, farsans tid på 2:35:39 står sig fortfarande och jag ska ta mig en funderare på om jag vill utsätta mig för detta igen...någonsin. Jag är inte bitter...inte alls! :D Jag ska ta farsans jävla tid någon gång, vänta bara!

Mitt underben efter en arg geting i Abborbacken :(

Man ser hur hastigheten blev saktare och saktare efter krampens intåg :(

Min puls går bananas efter att alla backar börjar. Men även i slutet är det bergochdalbana pga att jag stannade ofta.
Observera i det blåa diagrammet hur många gånger jag stannar i slutet när kurvan bara störtdyker.