Har lyckats få ihop en hyfsad träningsvecka. Två pass stryka och två pass skidåkning. Bla idag fick jag till ett fint långpass med kollegan Jonas ute på Täby konstsnöspår.
Har aldrig tidigare kört där och trots att jag hört en del negativt om anläggningen var det ändå helt okej. Det ~5km långa spåret var helt platt men det gav bra stakträning, speciellt i de partierna med motvind. Det blev 7 varv och totalt nästan 38km. Vi körde ca 2/3 av varje varv lugnt för att sedan gasa på den sista 1/3. Trots att mina skidor inte alls gick lika bra som Jonas par är jag imponerad över hans utveckling som skidåkare för han hade inga problem att följa när jag tryckte på. Trots att min vinter har varit allt annat än optimal träningsmässigt känner jag verkligen av mina begränsningar som skidåkare. Har faktiskt inga problem med flåset längre utan det är mina mukkler som tar helt slut efter ~1,5h. Det är något jag måste jobba på inför framtiden, att helt enkelt bli mer tålig för längre pass. Jag antar att det enda sättet är att få till regelbundna långpass som funkade så bra under hösten.
Sedan så är jag inte riktigt nöjd med min stakning denna vinter. Det känns som jag sluggar för mycket och inte får tillräckligt med kraft i varje stavtag. Jämför jag med Jonas så åker han mycket större och lugnare än mig. Men positivt att det finns mycket att förbättra! På något sätt känns det som att min styrka finns där men jag får inte riktigt ut den i skidåkningen.
söndag 17 februari 2013
måndag 11 februari 2013
Kroppslig berg-och dalbana...
...är något jag upplever deluxe just nu! Igår gjorde jag nog mitt sämsta träningspass på flera år. Var i Ursvik, hade vallat fel för femtioelfte gången denna säsong och hade nog pb i dåligt glid ever! Lade på en kletig valla för runt 0:an men när jag kom till ursvik visade det sig att det var -5 och pudersnö... Dessutom har inte min skidåkning känts så dålig sen jag började åka typ 2010. Det var ett riktigt misärpass rakt igenom...
Det har sina förklaringar. Efter Bergebo Skimaraton för en vecka sedan (då jag tog ut mig totalt) följde en natt med i stort sett obefintlig sömn... Som många vet så återhämtar sig kroppen NADA om man inte sover... Man lär falla i sömn för att kroppen ska börja sin uppbyggnadsprocess. Ni som just nu lärde er detta kommer hädanefter bli sjukt stressade när ni får insomnia nästa gång :) Så efter den nedbrytningsprocessen var det knappt så att jag orkade ta mig igenom jobbet den veckan utan gick på autopilot. Orkade träna först på fredagen med dåligt resultat och sedan följde söndagens misärpass.
Sedan hux flux idag på gymmet kändes kroppen tipptopp... Har redan börjat tänka i uppbyggnadssyfte och dagens pass var ett sådant och det gick skitbra! Bla körde jag ett monsterset chins: 2-3-4-5-6-7-8-9-8-7-6-5-4-3-2st, alltså totalt 79st! Kändes riktigt lätt och blev trött först de kanske sista 4 seten. Mellan varje chins-set lade jag in 8st dips i TRX (som i ringar), alltså 15 set á 8 reps, totalt 120st! Det sjuka var att jag inte kände mig nämnvärt trött i varken triceps eller bröst förrän kanske sista setet.
Från att gå från misär till tipptoppform är för mig ett stort mysterium... Så här hoppig har aldrig min form varit någonsin och för att inte bli tjatig vet ju de flesta om varför. Det har varit en större omställning än jag kunde tro att bli far. Men förra veckans misärkänsla har nog enbart att göra med att jag inte fick sova något efter loppet. Det kommer nog ta en stund innan man får kontroll över hur kroppen beter sig nu med alla nya rutiner. Tror alla tränande föräldrar känner igen sig nu och jag tar gärna emot bra tips :)
Annars känns det bra att ha en intakt styrkegrund nu när konditionsbiten inte alls är densamma. Min skidåkning bygger mycket på explosivitet och ska göra allt för att inte tappa denna grund. Nu gäller det att försöka komma igång med konditionsbiten igen och det får helt enkelt ta den tid det tar.
Det har sina förklaringar. Efter Bergebo Skimaraton för en vecka sedan (då jag tog ut mig totalt) följde en natt med i stort sett obefintlig sömn... Som många vet så återhämtar sig kroppen NADA om man inte sover... Man lär falla i sömn för att kroppen ska börja sin uppbyggnadsprocess. Ni som just nu lärde er detta kommer hädanefter bli sjukt stressade när ni får insomnia nästa gång :) Så efter den nedbrytningsprocessen var det knappt så att jag orkade ta mig igenom jobbet den veckan utan gick på autopilot. Orkade träna först på fredagen med dåligt resultat och sedan följde söndagens misärpass.
Sedan hux flux idag på gymmet kändes kroppen tipptopp... Har redan börjat tänka i uppbyggnadssyfte och dagens pass var ett sådant och det gick skitbra! Bla körde jag ett monsterset chins: 2-3-4-5-6-7-8-9-8-7-6-5-4-3-2st, alltså totalt 79st! Kändes riktigt lätt och blev trött först de kanske sista 4 seten. Mellan varje chins-set lade jag in 8st dips i TRX (som i ringar), alltså 15 set á 8 reps, totalt 120st! Det sjuka var att jag inte kände mig nämnvärt trött i varken triceps eller bröst förrän kanske sista setet.
Från att gå från misär till tipptoppform är för mig ett stort mysterium... Så här hoppig har aldrig min form varit någonsin och för att inte bli tjatig vet ju de flesta om varför. Det har varit en större omställning än jag kunde tro att bli far. Men förra veckans misärkänsla har nog enbart att göra med att jag inte fick sova något efter loppet. Det kommer nog ta en stund innan man får kontroll över hur kroppen beter sig nu med alla nya rutiner. Tror alla tränande föräldrar känner igen sig nu och jag tar gärna emot bra tips :)
Annars känns det bra att ha en intakt styrkegrund nu när konditionsbiten inte alls är densamma. Min skidåkning bygger mycket på explosivitet och ska göra allt för att inte tappa denna grund. Nu gäller det att försöka komma igång med konditionsbiten igen och det får helt enkelt ta den tid det tar.
onsdag 6 februari 2013
Lite perspektiv + bilder från Bergebo Skimaraton...
Om man någonsin ska tro på ödet är det väl denna säsong. Känt mig sjukt taggad inför skidsäsongen och mycket beror det på att jag var i grym form efter en väldigt bra träningshöst. Jag hade hoppats på att kunna köra en hyfsat normal säsong trots att vi skulle bli föräldrar och nu i efterhand var det väldigt naivt men hur ska man kunna veta?
Åkte till grotfallsrundan efter att i över två veckor knappt sovit eller tränat. Att det dessutom började strula med stavbrott direkt och avslutades med DNF pga kramp kanske redan då borde tagits som ett tecken.
Inför Bergebo Skimaraton i söndags lyckades jag få till en riktigt bra träningsvecka och kunde på så sätt forcera fram någon slags form. Men tyvärr misslyckades jag kapitalt med skidorna och efter halva loppet märkte man tydligt avsaknaden av långpass sedan innan jul. Trots min kämpainsats med urusla skidor missade jag led 2 med mindre än 3min. Kanske var det meningen från början att jag skulle ge upp denna säsong?
Insatsen i Bergebo har ändå gett mig självförtroende för hade man bara haft normala skidor hade jag lätt klarat led 2 trots avsaknaden av träning efter jul. Undra vad man hade kunnat göra om kunde tränat på som vanligt? Däremot har kompisarna hetsat och trott att jag skulle vara en led 1-åkare. Trots att jag var bättre än någonsin innan jul så kände man själv att så inte var fallet. Skulle nog absolut kunna hänga på Led 1-åkarna kanske ett halvmarathon men just nu är ett marathon för långt för en sprinter som jag. Men nog har jag absolut kapaciteten för det i framtiden.
Nu i efterhand är det rätt självklart att jag ställer in. Har precis blivit förälder för första gången, jobbar heltid och läser 7,5 högskolepoäng denna vårtermin. Att däremellan klämma in en vasaloppssatsning finns just nu inte och framförallt inte mentalt. Ska bli så otroligt skönt att slippa jaga skidmil nu framöver och bara åka iväg och träna när jag känner för det.
Det fanns massvis av bilder från Bergebo Skimaraton på hemsidan och visst lyckades man fastna på ett par av dom.
Åkte till grotfallsrundan efter att i över två veckor knappt sovit eller tränat. Att det dessutom började strula med stavbrott direkt och avslutades med DNF pga kramp kanske redan då borde tagits som ett tecken.
Inför Bergebo Skimaraton i söndags lyckades jag få till en riktigt bra träningsvecka och kunde på så sätt forcera fram någon slags form. Men tyvärr misslyckades jag kapitalt med skidorna och efter halva loppet märkte man tydligt avsaknaden av långpass sedan innan jul. Trots min kämpainsats med urusla skidor missade jag led 2 med mindre än 3min. Kanske var det meningen från början att jag skulle ge upp denna säsong?
Insatsen i Bergebo har ändå gett mig självförtroende för hade man bara haft normala skidor hade jag lätt klarat led 2 trots avsaknaden av träning efter jul. Undra vad man hade kunnat göra om kunde tränat på som vanligt? Däremot har kompisarna hetsat och trott att jag skulle vara en led 1-åkare. Trots att jag var bättre än någonsin innan jul så kände man själv att så inte var fallet. Skulle nog absolut kunna hänga på Led 1-åkarna kanske ett halvmarathon men just nu är ett marathon för långt för en sprinter som jag. Men nog har jag absolut kapaciteten för det i framtiden.
Nu i efterhand är det rätt självklart att jag ställer in. Har precis blivit förälder för första gången, jobbar heltid och läser 7,5 högskolepoäng denna vårtermin. Att däremellan klämma in en vasaloppssatsning finns just nu inte och framförallt inte mentalt. Ska bli så otroligt skönt att slippa jaga skidmil nu framöver och bara åka iväg och träna när jag känner för det.
Det fanns massvis av bilder från Bergebo Skimaraton på hemsidan och visst lyckades man fastna på ett par av dom.
 |
| Inspektion av skidor innan start... Jag och Jimmy sittandes och Andreas i grön mössa. Foto: Domnarvets Goif |
 |
| Starten har precis gått, jag skymtas precis bakom Andreas som är den gröne åkaren i mitten högst upp. Foto: Domnarvets Goif |
 |
| Jag efter ~2,5km av loppet. Foto: Domnarvets Goif |
 |
| Jimmy på samma ställe med konstig stavföring :) Foto: Domnarvets Goif |
 |
| Andreas i grön dräkt vid första varvningen. Foto: Domnarvets Goif |
 |
| Jag i spetsen av klungan vid första varvningen. Foto: Domnarvets Goif |
 |
| Jimmy tvillingstakar med en tjej vid ~13km. Ser nästan lite romantiskt ut :) Foto: Domnarvets Goif |
måndag 4 februari 2013
Att åka med sandpapper under skidorna...
...det summerar mitt Bergebo Skimaraton 2013. Däremot var allt annat kanon. Körde tillsammans med Jimmy och Andreas och träffade även på Björn innan starten och det var en skön stämning! Att vädret var underbart + att banan var riktigt fin och utmanande gjorde inte saken sämre. Riktigt grymt arrangemang av Domnarvets Goif!
Jag förstod tidigt att det skulle bli samma förutsättningar som på Vasaloppet 2012. Dvs klistergrund som man skulle täcka med burk. Tyvärr hade jag helt enkelt inte tid att preppa mina klisterskidor varken under veckan eller i helgen. Så valet stod återigen mellan mina Ross och Fischer som redan var färdigpreppade. Trots avsaknaden av klisterskidor var jag ändå rätt säker på att jag inte skulle göra om misstaget från Vasaloppet där jag lade för tjockt med klister. Lade således en sjukt tunn klistergrund som jag sedan täckte med burk. Dock kändes täckningen inte bra men jag fick liksom inte till det bättre. Det var först när jag såg hur Andreas skidor såg ut under som jag insåg hur illa läget var. Vid skidtestet så högg klistret i något djävulskt och det frös i under så fick lite smått panik. Återigen gick mina Fischer bäst vid glidtesten. Försökte platta ut fästzonen så mycket jag kunde innan start men det såg fan inte bra ut...
Det var bara att gilla läget... Vi stod längst fram i startfållan och jag kom iväg ganska bra och tyckte inte alls tempot var jobbigt. Hade siktet på att hänga med kompisen Andreas. Dock så klantade jag till det rejält redan efter 1km då jag lyckades vurpa och det tog ett tag innan jag kom upp. Från att ha Andreas endast ett 20-tal meter framför mig var han helt plötsligt 200m framför. Sedan börjar det eviga gnetandet... I två varv försökte jag forcera ifatt den klungan utan att lyckas pga uselt glid. Varje varv drar jag ifrån alla runtomkring mig på banans tuffare partier men skrattretande nog gled alla ikapp och förbi mig utför. Det gjorde att jag aldrig kunde hålla någons rygg. När det var tuffare partier gick det helt enkelt för sakta och jag körde ifrån men sen gled de ikapp och förbi utför och så gestaltade sig hela loppet... Dödsstöten då jag insåg att man aldrig skulle komma ifatt Andreas var precis i början av 3:e varvet. Var de ca 200m bakom men så lyckas jag göra dagens andra vurpa och trasslar in mig rejält. Det tar en stund innan jag får koll på utrustningen och kan köra iväg och tappar säkert 45s. När jag sedan kommer ut på den beryktade Igeltjärnsvägen som går svagt uppför i ca 3km så istället för 200m är det nu säkert 600m framför och då blev jag rätt knäckt mentalt.
Har aldrig lyckats ha superskidor på någon tävling förut men det här var löjligt. Så dåligt glid jämfört konkurrenterna har jag aldrig haft och det var som att ha sandpapper under skidorna. Speciellt en kille kommer jag ihåg som följde mig i tre varv. Jag var egentligen en mycket bättre skidåkare än vad han var men han hade sinnesjukt bra skidor och behövde fasen bara göra hälften av mitt jobb. Trots att jag nästan maxstakade vissa partier på platten bara gled han retfullt enkelt ifrån mig.
Känner att jag hade bra tryck i två varv (varje varv är 10,3km) och börjar bli trött på tredje för att ta helt slut på sista. Allt jagande ensam med uruselt glid börjar ta ut sin rätt och det känns som jag knappt kommer framåt. Tittar man på mina varvtider syns det också väldigt tydligt...
1:a varvet: 31:15
2:a 31:35
3:e 33:20
4:e 35:41
Kände själv att jag nästan väggade och det syns rätt tydligt! Fick ju ett träningsavbrott på nästan tre veckor där jag sov minimalt och gick ner 3-4 pannor pga noll aptit. Det har tagit mer på mig än jag kanske trodde och pallar helt enkelt inte ett helt lopp. Det är svårt att spekulera hur mycket jag tappade på skidorna men känslan säger att det var massvis. Min fysiska form är heller inte i närheten av det jag hade precis innan jul. Hade man haft den formen + bra skidor hade det egentligen kunnat bli hur bra som helst...
Nu stapplar jag i mål på 2:11:51 och är 23:50 efter vinnaren Adam Steen. Tveksamt att det är en led 2 tid men det ska det inte kunna vara med tanke på hur tufft jag hade det med glidet.
Andreas däremot gör en grym insats och går i mål på 2:08, Jimmy krigar trots sjukt liten träningsmängd (endast 13mil i vinter) och går in på 2:23 och Björn hoppstakar in på 2:15.
I snacket på fikan efteråt är det himla intressant. Jag vet sedan innan att Andreas är riktigt stark uthållighetsmässigt och brukar bli starkare ju längre tiden går. Men Jimmy sa något väldigt slående om vilka olikheter vi har fysiskt. Han tyckte första varvet var det värsta och han hade det jobbigt med tempot och kom väl egentligen inte igång förrän slutet av loppet. Jag funkar helt tvärtom, är pigg som en mört i början för att sedan tvärdö :)
Ska fasen se till att lära mig hur man gör när man täcker klister med burk för jag är tydligen helt värdelös på det :( TAR TACKSAMT EMOT TIPS!
Jag förstod tidigt att det skulle bli samma förutsättningar som på Vasaloppet 2012. Dvs klistergrund som man skulle täcka med burk. Tyvärr hade jag helt enkelt inte tid att preppa mina klisterskidor varken under veckan eller i helgen. Så valet stod återigen mellan mina Ross och Fischer som redan var färdigpreppade. Trots avsaknaden av klisterskidor var jag ändå rätt säker på att jag inte skulle göra om misstaget från Vasaloppet där jag lade för tjockt med klister. Lade således en sjukt tunn klistergrund som jag sedan täckte med burk. Dock kändes täckningen inte bra men jag fick liksom inte till det bättre. Det var först när jag såg hur Andreas skidor såg ut under som jag insåg hur illa läget var. Vid skidtestet så högg klistret i något djävulskt och det frös i under så fick lite smått panik. Återigen gick mina Fischer bäst vid glidtesten. Försökte platta ut fästzonen så mycket jag kunde innan start men det såg fan inte bra ut...
Det var bara att gilla läget... Vi stod längst fram i startfållan och jag kom iväg ganska bra och tyckte inte alls tempot var jobbigt. Hade siktet på att hänga med kompisen Andreas. Dock så klantade jag till det rejält redan efter 1km då jag lyckades vurpa och det tog ett tag innan jag kom upp. Från att ha Andreas endast ett 20-tal meter framför mig var han helt plötsligt 200m framför. Sedan börjar det eviga gnetandet... I två varv försökte jag forcera ifatt den klungan utan att lyckas pga uselt glid. Varje varv drar jag ifrån alla runtomkring mig på banans tuffare partier men skrattretande nog gled alla ikapp och förbi mig utför. Det gjorde att jag aldrig kunde hålla någons rygg. När det var tuffare partier gick det helt enkelt för sakta och jag körde ifrån men sen gled de ikapp och förbi utför och så gestaltade sig hela loppet... Dödsstöten då jag insåg att man aldrig skulle komma ifatt Andreas var precis i början av 3:e varvet. Var de ca 200m bakom men så lyckas jag göra dagens andra vurpa och trasslar in mig rejält. Det tar en stund innan jag får koll på utrustningen och kan köra iväg och tappar säkert 45s. När jag sedan kommer ut på den beryktade Igeltjärnsvägen som går svagt uppför i ca 3km så istället för 200m är det nu säkert 600m framför och då blev jag rätt knäckt mentalt.
Har aldrig lyckats ha superskidor på någon tävling förut men det här var löjligt. Så dåligt glid jämfört konkurrenterna har jag aldrig haft och det var som att ha sandpapper under skidorna. Speciellt en kille kommer jag ihåg som följde mig i tre varv. Jag var egentligen en mycket bättre skidåkare än vad han var men han hade sinnesjukt bra skidor och behövde fasen bara göra hälften av mitt jobb. Trots att jag nästan maxstakade vissa partier på platten bara gled han retfullt enkelt ifrån mig.
Känner att jag hade bra tryck i två varv (varje varv är 10,3km) och börjar bli trött på tredje för att ta helt slut på sista. Allt jagande ensam med uruselt glid börjar ta ut sin rätt och det känns som jag knappt kommer framåt. Tittar man på mina varvtider syns det också väldigt tydligt...
1:a varvet: 31:15
2:a 31:35
3:e 33:20
4:e 35:41
Kände själv att jag nästan väggade och det syns rätt tydligt! Fick ju ett träningsavbrott på nästan tre veckor där jag sov minimalt och gick ner 3-4 pannor pga noll aptit. Det har tagit mer på mig än jag kanske trodde och pallar helt enkelt inte ett helt lopp. Det är svårt att spekulera hur mycket jag tappade på skidorna men känslan säger att det var massvis. Min fysiska form är heller inte i närheten av det jag hade precis innan jul. Hade man haft den formen + bra skidor hade det egentligen kunnat bli hur bra som helst...
Nu stapplar jag i mål på 2:11:51 och är 23:50 efter vinnaren Adam Steen. Tveksamt att det är en led 2 tid men det ska det inte kunna vara med tanke på hur tufft jag hade det med glidet.
Andreas däremot gör en grym insats och går i mål på 2:08, Jimmy krigar trots sjukt liten träningsmängd (endast 13mil i vinter) och går in på 2:23 och Björn hoppstakar in på 2:15.
I snacket på fikan efteråt är det himla intressant. Jag vet sedan innan att Andreas är riktigt stark uthållighetsmässigt och brukar bli starkare ju längre tiden går. Men Jimmy sa något väldigt slående om vilka olikheter vi har fysiskt. Han tyckte första varvet var det värsta och han hade det jobbigt med tempot och kom väl egentligen inte igång förrän slutet av loppet. Jag funkar helt tvärtom, är pigg som en mört i början för att sedan tvärdö :)
Ska fasen se till att lära mig hur man gör när man täcker klister med burk för jag är tydligen helt värdelös på det :( TAR TACKSAMT EMOT TIPS!
söndag 3 februari 2013
2:11:51..
...blev det på det 41,2km långa Bergebo Skimaraton. 23:50 efter vinnaren Adam Steen. Är riktigt nöjd med min fysiska prestation men tyvärr har jag aldrig någonsin upplevt så dåliga skidor som idag. Det var som om jag hade sandpapper under skidorna jämfört med mina medåkare. Kände ju att jag var en klart bättre skidåkare än många runtomkring mig och körde alltid ifrån under de lite tuffare partierna men alla gled om och förbi när det gick utför :( Gjorde dessutom två riktiga praktvurpor varav jag skrapade upp hakan på den andra :)
Aja...kommer en längre rapport imorgon!
Aja...kommer en längre rapport imorgon!
lördag 2 februari 2013
Inför Bergebo Ski Marathon...
Imorrn smäller det. Årets sista skidtävling innan jag satsar på papparollen. Vet inte riktigt alls hur kroppen kommer kännas. Förra veckan kändes det riktigt bra igen men sen denna vecka som har varit skral sömnmässigt har kroppen känts otroligt tung. Jag kör så det ryker så får vi se hur kroppen mår. En jättefin och krävande bana som väntar imorrn med mycket mer traditionell skidåkning än många andra banor. Dock sjukt slitande före men ska se till att inte göra om misstaget från Vasan där man lade för tjockt med klister!
Testade stora delar av banan och trots att jag tog det sjukt lugnt hade jag ett snittempo på 3:52 min/km. Det är snabba spår men förhoppningsvis så kanske man för en gångs skull lyckas pricka formen. Sedan man har blivit pappa har både bristande sömn och träning gjort att kroppen antingen varit fågel eller fisk. I vanliga fall har formen varit hyfsat konstant men nu pendlar det enormt. Hoppas man kan få en fin avslutning på säsongen!
söndag 27 januari 2013
Långpass på Ekerö...
...tillsammans med kompisen Jimmy idag. Äntligen ett långpass... Antalet sådana 2013 har det inte blivit många av. Dagen bjöd på riktigt trögföre och hade även lagt lite för tjockt med fästvalla som bromsade ytterligare. Kroppen kändes inget vidare heller så det var skönt att vi körde väldigt lugnt tempo mestadels av passet. Vi var ute i totalt 2h 8min och kom strax över 3mil.
Passets ljusglimt var mina nya stavar! Min ena Madshus CR 100 UHM sprack längst ner redan efter 100m på Grotfallsrundan och var sådär sugen på att lägga så mycket pengar på nya stavar igen. Så efter många positiva omdömen om stavarna från Racewax slog jag till. Det är helt sjukt, stavrören kostar bara 750kr och när jag jämför vikt, styvhet och pendel är de i stort sett identiska med mina svindyra Madshus-stavar för ~1/3 av priset!
Nu köpte jag mina Madshus-stavar begagnat och jag skulle aldrig lägga så mycket som 2-3000kr för en stav. Riktigt gött att veta att det finns billiga alternativ som är minst lika bra som de dyrare märkena. En stav knäcks sjukt lätt och det är rent vansinne att köpa en stav för 3000kr när du ska köra seedningslopp. Masstarterna är galet trånga och oddsen är låga för stavbrott! Nu fick racewax rätt mycket reklam men det är dom värda.
Hoppas jag känner mig piggare nästa söndag! Ska bli riktigt roligt att köra nu när det är så många kompisar som kör loppet.
Passets ljusglimt var mina nya stavar! Min ena Madshus CR 100 UHM sprack längst ner redan efter 100m på Grotfallsrundan och var sådär sugen på att lägga så mycket pengar på nya stavar igen. Så efter många positiva omdömen om stavarna från Racewax slog jag till. Det är helt sjukt, stavrören kostar bara 750kr och när jag jämför vikt, styvhet och pendel är de i stort sett identiska med mina svindyra Madshus-stavar för ~1/3 av priset!
Nu köpte jag mina Madshus-stavar begagnat och jag skulle aldrig lägga så mycket som 2-3000kr för en stav. Riktigt gött att veta att det finns billiga alternativ som är minst lika bra som de dyrare märkena. En stav knäcks sjukt lätt och det är rent vansinne att köpa en stav för 3000kr när du ska köra seedningslopp. Masstarterna är galet trånga och oddsen är låga för stavbrott! Nu fick racewax rätt mycket reklam men det är dom värda.
Hoppas jag känner mig piggare nästa söndag! Ska bli riktigt roligt att köra nu när det är så många kompisar som kör loppet.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)