söndag 11 mars 2012

Perspektiv på skidsäsongen 11/12...

Det har nu gått en vecka sedan Vasaloppet och har faktiskt hunnit med 2 löppass och ett lugnt gympass sedan dess. Dock vill kroppen inte alls att jag ska träna än så det har känts riktigt tungt!

Det är helt sjukt egentligen... 2010 åkte jag skidor för första gången sedan barnsben och när jag maxade 5km mäktade jag aldrig att gå under 21 min ens! Det var helt enkelt för jobbigt...

2011 bestämde jag mig för att åka öppet spår och tränade då ca 20 mil rullskidor och 55 mil på snö. Drömmen var att någon gång i livet kunna gå under 6h på Vasaloppet. Eftersom jag inte ens klarat att hålla det tempot på 5km vintern innan kändes det som en utopi men ändå något att sträva emot. Resultatet blev överraskande nog 6:08 och alltså snabbare snittempo på hela ÖS än jag höll på 5km vintern innan.

Inför 2012 tänkte jag försöka satsa ännu mer eftersom jag skulle åka riktiga Vasaloppet. Tyvärr pga bristande motivation blev det inte mer än 31 mil på rullskidor. Trots den usla vintern blev det ändå 61 mil på snö vilket kändes helt okej men katastrofalt nog bara innehöll två egentliga långpass... När jag sedan pratat med många andra skidåkare insåg jag direkt att jag nog var en av de som tränat minst i hela led 2. Om man tex jämför med den ambitiöse skånetösen Fia Jobs tränade hon i stort sett lika mycket skidåkning mellan 1 dec fram till Vasaloppet som jag gjorde under hela 2011-2012... Lyckades ändå seeda upp mig till led 2 och åker sedan på 4:52:25 på mitt första Vasalopp...

Det har gått så otroligt snabbt... Min kropp innehöll fasen inte en enda uthållig muskelfiber 2010 och nu endast två år senare har jag åkt på under 5h på Vasaloppet. Hade aldrig ens i min vildaste fantasi kunnat förutspå en sådan utvecklig!

Det hela har faktiskt gjort mig ganska mätt... Va fasen, hur fan ska jag toppa det här? Jag skiter fullständigt i om man kommer på plats 900 eller 1114 som jag kom på nu iår, det är ju knappast så att man vinner liksom :)  Jag har redan med råge uppnått saker som jag inte ens trodde var möjliga med min kropp och känner mig som sagt lite mätt.

Men likförbannat har jag nu anmält mig till Vasaloppet 2013 eftersom rapporter säger att redan över 8000 är anmälda. I ärlighetens namn vet jag inte riktigt vilka ambitioner jag kommer ha med nästa års lopp.

Samtidigt som min utveckling har gått i raketfart så finns det så otroligt mycket mer att förbättra i min skidåkning. Tex fick jag storstryk av folk som jag spöade på seedningsloppen. I nuläget klarar jag att plåga min kropp i 2-2,5h men Vasaloppet är alldeles för långt och därför klarar jag inte ens att hålla mitt led och som sagt får stryk av såna som jag tidigare spöat.

Om jag bestämmer mig för att köra all in 2013 så kommer jag göra ganska stora förändringar i mitt träningsupplägg nämligen:

- MYCKET mer rullskidor
- Bomba på med grenspecifik styrketräning nu direkt
- MÅNGA fler långpass
- Gå med i en riktig skidklubb (med tex drickalangning :))
- Försöka köra fler pass med sparringpartners

Hur bra kan man bli egentligen?

Kommer nu ta en liten paus i bloggandet tills man kommer igång med träningen igen! Må gött så länge!

tisdag 6 mars 2012

Vasaloppet 2012, berättelsen!

Nu är det gjort... Vasaloppspremiären! Vet inte riktigt hur jag ska börja men vi börjar väl som vanligt från början...

Eller vi börjar med lite från slutet också. Innan ni läser min exjobbslånga berättelse vill jag bara säga att trots att det gick superbra så finns det så otroligt många parametrar att förbättra gällande loppet... Det känns kul att ändå vara på den här nivån utan att på långa vägar förberett loppet så bra som man kan!

Nuså... Vi var på plats redan på fredagen uppe i Transtrand 4km söder om starten. Det är så förbannat roligt att dra upp ett skönt gäng och göra såna här grejer. Liksom själva hänget och tugget är så jäkla roligt :)

Trots att man egentligen inte har så mycket att göra dagen innan så rinner timmarna bara iväg. Lördagen bestod av nr-lappshämtning, hetsätning, vallning och otaliga timmar av skönt uppsnack inför loppet.

Inspektion av starten, stenhårda spår!
Kaos i Stadiumtältet


En faktor som oroade innan loppet var att det alla rapporter sade att spåren skulle vara stenhårda. Som fäste rekommenderades att lägga klister i botten som täckt av vanlig burkvalla. Jag är ju tyvärr ingen klisterexpert och täcka klister med burk har jag aldrig förut gjort!! Inte testade man om konceptet fungerade heller innan start vilket egentligen är fruktansvärt korkat... Det fick alltså bära eller brista!

Vi resonerade kvällen innan att vi ville vara på plats innan de flesta bussarna från Mora kommit för att på så sätt vara ganska bra med i startfållan. Vi var på plats ca 05:25 vid starten alltså 5min innan fållorna öppnade så att man kunde lägga ut skidorna... Trots tt vi var där över 2,5h innan starten så var vi riktigt sent ute och köerna var redan sjukt långa!!! Jag ogillar starkt denna otroliga hets att vara på plats tidigt för att få lägga ut skidorna långt fram... Som tur var påverkades inte jag nämnvärt eftersom led 2 inte är så himla stort. En jäkligt kul grej som hände var att när jag passerade led 3 kön som var skrämmande lång ropar någon efter mig och det visar sig vara blogg-Fia! Vad är oddsen på att man i mörkret bland flera tusen människor blir igenkänd av någon :) Men just ja, hur många skidåkande Vietnameser på väg mot led 2 finns det egentligen :D Sjukt nog träffar jag kort därefter på blogg-Mandus som jag sedan hängde med nästan ända fram till start. En riktigt trevlig och skojfrisk kille den där starke Rex-åkaren och det var rätt skönt för han fick mig att slappna av en hel del innan starten.
Två glada killar innan starten. Mandus bror som tog bilden var nog lite närsynt :)


Av en slump valde jag att ställa mig rätt långt till höger i startfållan. Resonerade så att det var trots allt den kortaste vägen... Ett misstag jag sent skulle glömma...


Kände mig faktiskt förvånansvärt lugn i starten, kanske lite för lugn eftersom jag stod och sov när startskottet small och kom iväg någon sekund sent :) Det första som händer efter start är att någon smartskalle precis bredvid mig till höger får för sig att byta spår. Det är sjukt små marginaler mellan åkarna i starten så givetvis lyckas han trassla in sig, ramla och därmed skapar en masskrasch! Han måste ju känns sig nöjd att lyckas skapa en masskrasch efter typ 2s!

Faktiskt var jag lite förvånad över att tempot inte var speciellt högt längs med högerkanten där jag åkte... Däremot längst till vänster formligen flög det fram åkare! Sen när väl det är dags att åka upp för första backen så blir det min livs värsta idrottsupplevelse någonsin! Dels valde jag helt fel sida, det stod långa stunder helt still längs högersidan där jag åkte och det var så frustrerande att se att det flöt på bättre på vänsterkanten... Grejen är ju att när du väl valt spår är det omöjligt att byta eftersom det är så trångt! Nu till det otrevliga... Jag trodde det skulle flyta på hyfsat bra från led 2... Det var bara att glömma!! Jag har aldrig varit med om något liknande, det var så trångt att du knappt kunde röra dig en millimeter och folk bokstavligen slogs och klättrade på varandra. Vissa bara körde över andra och fanns det vapen i närheten skulle folk ha dödat varandra, jag skojar inte... Har aldrig varit med om en så otrevlig stämning som det var upp för första backen. Folk skrek och var riktigt otrevliga och det bröts stavar både till höger och vänster. Jag var livrädd för mina nya fina stavar och det är ett jävla Björn Ranelid-Mirakel att jag lyckades klara mig helskinnad upp för första backen! Men fifan vad otrevlig vägen upp var!

Det kändes som att jag tappade massvis av tid upp till första stationen Smågan men hade ändå strax under 39min upp dit, alltså 10 min snabbare än förra året på ÖS vilket kändes ganska bra. Men beviset på att jag fick en dålig backe var att jag tappade nästan två minuter jämfört med träningspolaren Sumpan-Andreas som startade i samma led som mig fast längre bak.

Det pratades innan loppet om isföre som skulle vara rekordsnabbt. Visst, det var isföre några hundra meter på startrakan sen var det tyvärr inte mycket till isföre resten av loppet. När jag kom upp på myrarna och började staka så inser jag att den dubbla klistergrunden jag lagt inte var någon höjdare utan märker direkt att jag inte har något superglid. Dels var spåren inte alls lika hårda som förutspått och sedan förstod jag direkt att mina bristande kunskaper i att lägga klister täckt med burk nu slog tillbaks mig i ansiktet med full kraft...

Jag fick slita ont i stort sett direkt för att orka hänga på de åkarna som var runt omkring mig. Det var rätt knäckande att så tidigt veta att man inte hade några vidare skidor i men det fanns inget annat att göra utan det var "bar å åk"! Jag hittade hyfsat bra ryggar ganska direkt men fick slita som ett djur för att intehålla tempot.

De första tre stationerna Smågan, Mångabodarna och Risberg formligen flög förbi men det var frustrerande att märka att väldigt många åkare hade drickalangning och därmed inte behövde stanna vid stationerna utan bara åkte rakt igenom. Jag hade ju hittat en riktigt bra klunga och jag var ju tvungen att stanna en kort kort stund vid stationerna och dricka. Men trots att det bara handlade om några sekunder räckte det ju för att tappa klungan och på så sätt fick jag efter varje station jaga ifatt den klungan jag trivdes bra med. Det var en jävligt dum taktik som höll fram till mittenstationen Evertsberg efter 48km... Då hade jagandet med dåligt glid ut sin rätt och jag var bokstavligt talat helt slut! Det värsta var att jag också redan nu hade krampkänningar på 5 olika ställen på kroppen, lårens framsidor, vid båda sidorna av skulderbladen och höger baksida lår. 

Jag hade bara kommit lite mer än halvvägs och var redan helt slut fysiskt och hade så otroligt mycket negativa tankar. Det kändes väldigt tidigt att redan hamna i en sådan dipp och här började faktiskt planer på att bryta komma upp... Men första halvan hade gått riktigt fort och när jag tittade på klockan vid 45km hade jag 2h 22min någonting. Då insåg jag ganska snabbt att sluttiden skulle bli 4:44 om jag höll samma tempo resten av vägen! Men somsagt, jag hade egentligen legat på gränsen för vad jag klarade första halvan och skulle jag köra på som jag hittills gjort skulle de behövt ringa ambulans. Knäckt över att vara helt slut samtidigt som jag var tvungen att släppa min klunga försökte jag bara nu hålla tempot så gott det gick...

Kommer ni ihåg mitt energi och vätskeschema som jag planerade att hålla under loppet? Det blev ett totalt jävla magplask och jag tror knappt jag lyckades följa det en enda gång! Det var så jäkla trångt i spåren de första tre milen att det fan inte gick att dricka i farten för då hade man direkt haft en galen skidåkare som krockat in i en bakifrån. Beslutet att använda Gel istället för Liquids var också urkorkat! Hade spätt ut gel:en med lite vatten i egna små flaskor för att den skulle bli mer lättflytande. Tror ni inte att den där förbannade-jävla-idiot-skit-köns-gel:en nästan övergick i fast form i kylan? Tillslut gick det inte att få ut gelen ur flaskorna och av de tre flaskorna jag fyllt med gel fick jag inte ens i mig 1,5 flaska... PLATT FALL! Drack knappt hälften av min egen flaska jag hade med mig och första halvan av loppet hann jag bara få i mig två glas vätska eftersom jag var så stressad. Det gick så jävla dåligt med energin och vätskan...

Pga av att jag var helt slut och inte alls fått i mig det jag tänkt stannade jag lite längre resterande stationer efter Evertsberg för att inte riskera att gå mig tom vilket gjorde att jag tappade ytterligare tid.

Efter Evertsberg kom krampen än mer. Det är rätt så roligt för jag får ju fan alltid kramp vad jag än gör men på äldre dar har jag lyckats hantera krampen på ett ganska bra sätt. I skidåkningen kan man ju variera teknik beroende på var man är trött. Jag försökte nu variera tekniken mycket eftersom kramperna blev allt värre. Jag satte kroppen i något slags Survival mode mellan mil 5-7 och försökte bara hanka mig fram så gott det gick mellan alla krämpor. Jag ville bara försöka överleva, det fanns inget annat i huvudet än att bara försöka köra så minnesbilderna är rätt luddiga härifrån. 

När jag närmar mig 7 mil kommer den värsta krampen hittills. Nu hugger det till ordentligt i magmusklerna och jag kunde fan knappt andas och var tvungen att stanna en stund och försöka sträcka ut magen. Passade på att dricka samtidigt och kika på klockan... Här är det första gången som jag inser att chansen att gå under 5h verkligen finns! Trots att jag bara vill lägga mig ner så fick det lilla hoppet mig att fortsätta. Kommer ca 5km till och nu börjar de negativa tankarna ta över helt, vill bara lyssna på kroppen som tokprotesterar och helt enkelt ge upp. Men då händer något... 

Innan loppet hade jag, träningskompisen Sumpan-Andreas och blogg-Mandus en liten intern fajt vem som skulle komma först till Mora eftersom vi alla hade samma mål med loppet. Vid ca 2,5 mil kvar när jag är som lägst psykiskt skymtar jag en grön skidåkare längre fram som jag känner igen stilen på... Trycker till lite extra och kommer ifatt och ser att det är Sumpan-Andreas! Skrek någonting i stil med: Kom igen nu Andreas för HELVETE och körde sedan om. Fick reda på efter loppet att Andreas tyvärr hade fått en bristning i vaden och inte kunnat använda sitt ena ben... Riktigt trist att inte kunna göra sig själv rättvisa under just Vasaloppet. Men just då fick jag som jävla adrenalinkick av att kommit ifatt honom och adrenalinet höll mig levande ytterligare ca 5km. 

Vid ca 2 mil kvar i Hökberg fick jag reda på att jag låg på plats 1070 eftersom speakern sa det när jag passerade. Mina mål med Vasaloppet var att gå under 5h eller placera mig topp 999. Men är så djävulskt slut att jag beslutar mig för att totalt skita i placeringen och bara försöka hålla tillräcklig fart för att klara sub 5h. I mitt tillstånd fanns bara en sak i huvudet... ÖVERLEVNAD och att kriga om placeringar i fanns liksom inte.

Mitt energiintag hade ju gått käpprätt åt skogen men de sista två milen fanns det extrakontroller med bland annat liquids som räddade mig. Utan extrakontrollerna hade jag nog inte tagit mig i mål! De sista två milen hade jag något slags tunnelseende. Sket totalt i alla andra åkare runt omkring mig... Det enda jag orkade fokusera på var att ta mig framåt och hålla tillräckligt hög hastighet.

Vid sista stationen Eldrig ca 9km från mål förstår jag att jag kommer greja sub 5h. Nu började många åkare forcera och sista 9km blir jag omåkt av 40 åkare. Jag sket totalt i att kriga utan bara fokuserade på att ta mig framåt. När det är ca 2km kvar kommer en pigg liten asiatisk tjej och stakar om mig som ett jehu... Då blir man en liten mansgris ändå och hänger på henne. Men efter ca 500m tänker jag för mig själv: "Vafan håller du på med? Du kommer greja sub 5h, släpp stoltheten och släpp iväg henne." Vilket jag gjorde och nu började man närma sig målet... Jag har en jävla vinnarskalle men det här är första gången jag var så trött att jag inte hade någon krigarinstinkt kvar, spurtade inte ens på upploppet utan bara körde lugnt mot målet.

När jag passerar mållinjen och ser att jag gör 4h 52min någonting släpper allt och jag vrålar rakt ut! Efter det så börjar jag helt plötsligt gråta... Det går inte att hejda och jag tjuter i säkert 10min efter målgång. Det var så pinsamt att jag satt på mig solbrillorna så att ingen skulle se... Jag hade haft det så jävla tufft hela vägen och att jag ändå klarade att gå under 5h fick mig att totalt bryta ihop och jag var så otroligt stolt över att jag trots problem så tidigt i loppet aldrig gav upp utan krigade vidare...
Så här glad och lättad är man efter att ha velat bryta i över 4 mil!

Min målgång på video: Kommer längst till vänster med orange pannband.

Jag har tränat hela mitt liv och även ägnat många år med elitidrott. Men jag har ALDRIG varit i närheten av att plåga kroppen som jag gjorde i Vasaloppet. Egentligen passar Vasaloppet mig jävligt dåligt, det är helt enkelt för långt för men jag är glad att jag ändå lyckats så pass bra. Om jag också ska vara helt ärlig är jag inte vidare sugen på att köra igen just nu. Ska suga på karamellen ett tag och bestämma mig sen. På det sättet jag plågade mig i söndags vet jag aldrig om jag vill göra igen. Drömmer nästan mardrömmar om det!

En annan rätt intressant grej är att jag alltid sett mig som en ganska stark stakåkare. Därför jobbade jag hårt med diagonalandet inför årets Vasalopp och det hade verkligen gett resultat. Kände mig riktigt stark uppför och det var i de partierna som jag tog placeringar! Tittar man på mellantiderna nedan ser man att i de tuffaste partierna Risberg-Evertsberg och Oxberg-Hökberg är där jag plockar mest placeringar. Dock så måste jag revidera det där med att jag är en stark stakåkare. De var i de lättåkta partierna jag hade som mest problem att hänga med. Men det tror jag iof också har att göra med det lite sämre glidet.

Mellantider

SplitKlockanTidSträcktidmin/ kmkm/hPlac.
Smågan08:38:5700:38:5738:5803:3316.941046
Mångsbodarna09:18:2101:18:2139:2403:0219.801100
Risberg09:50:4501:50:4532:2402:5720.381106
Evertsberg10:31:4002:31:4040:5503:2517.591081
Oxberg11:14:5503:14:5543:1502:5320.811083
Hökberg11:47:2103:47:2132:2603:3716.651070
Eldris12:22:0004:22:0034:3903:2817.321074
Mål12:52:2504:52:2530:2503:2317.751114



Negativt med loppet:
  • Jämför man mig med genomsnittliga led 2 åkare tror jag att min träningsmängd är alldeles för liten! 31 mil på rullskidor och 61 mil på snö är på tok för lite. Bara två långpass är också katastrof!
  • Dåligt glid jämfört med de flesta konkurrenter längs spåret.
  • Fick en riktigt dålig första backe och tappade massor.
  • Energi och dryckesintaget blev ett platt fall.
  • Riktigt orutinerad på alla plan. Allt från novis på vallning till bara ett par skidor att tävla på är knappast optimalt.
  • Fick krampkänning redan efter 2 mil, resten av vägen blev knappast bättre...
  • Missade topp 999 och mitt lopp kommer inte ens räcka till led 2 nästa år.
  • Fick stryk av Mandus

Positivt med loppet:
  • Klarar sub 5h trots orutin, för liten träningsmängd och med ganska kassa skidor.
  • Gav aldrig upp trots problem hela loppet
  • Förbättrat min diagonalåkning rejält!
  • Spöade Andreas

Somsagt, vi får se om jag gör en fortsättning mot Vasaloppet 2013 och håller igång bloggen... Har redan uppnåt resultat som jag inte trodde var möjliga under min livstid! Den som lever får se!

söndag 4 mars 2012

4:52:25!!!!

Min livs värsts upplevelse någonsin! Det strulade i första backen sedan drog jag på alldeles för hårt... Halvvägs vid Evertsberg var jag helt knäckt och beredd att bryta med kramp på 5 olika ställen. Satte dock kroppen på survival mode och kom i mål på 4:52:25!! När jag insett vad jag gjort grät jag som ett litet barn i 10min efter målgång...
Kommer en berättelse i veckan. Tack för allt stöd alla läsare!

lördag 3 mars 2012

Är man förberedd?

Säsongen 11/12...

31 mil rullskidor...
62 mil på snö...
11h på stakmaskin...
Konstant styrketräning 2ggr i veckan...
Åtskilliga löppass...

9 mil ska avverkas imorrn... Fet Ågren!

Vasaloppshets! Startnr 2560!

Lägg till bildtext

fredag 2 mars 2012

Sista passet innan Vasaloppet...

...blev 8km runt Lugnets fina konstsnöspår... Körde 8km i skapligt men väldigt kontrollerat tempo. I början kändes det otroligt segt och jag fick syra direkt så blev nästan lite knäckt. Men efter någon km vaknade kroppen till och visst finns formen här någonstans...

Passdata:
Sträcka: 7,99 km                      Tid: 29:02
Hastighet: 16,51 km/h
Tempo: 03:38 min/km
Kaloriförbrukning: 565 kcal



torsdag 1 mars 2012

Torsdagsbestyr...


On the road again..

Sitter på väg upp mot Borlänge nu...

Resan upp mot Sälen går imorrn eftermiddag så kvällen kommer spenderas till vallning. Lutar endast åt något lager stenhård hf och pulver på det. Hur tänker ni andra?